Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
”Jag är stolt över att stå här med Jimmie Åkesson”, inledde Simona Mohamsson fredagens lika delar historiska som absurda presskonferens.
Liberalerna brukade se sig som Sverigedemokraternas ideologiska motpol. Och så sent som på landsmötet i november slog partiet fast att SD inte kunde sitta i regering. Nu meddelar Mohamsson – i ett bakhåll på sitt eget parti – att hon ingått ett avtal med Åkesson om att L ska gå till val på att han ska få bli minister.
L går alltså ett steg längre än både M och KD. Kristersson och Busch har inte haft någon röd linje, men heller inte sagt att Sverigedemokraterna nödvändigtvis kommer att få statsrådsposter, utan hållit det öppet för att stärka sina förhandlingspositioner. Liberalerna säljer i stället ut sina mandat ett halvår före valet.
Och vad får Mohamsson i utbyte?
Detta handlar alldeles uppenbart om en mycket desperat ledning för ett parti som i många mätningar ligger närmare noll procent än fyraprocentsspärren.
Vi har främst pratat om sådant vi är överens om, sa Jimmie Åkesson. Det har inte varit något givande och tagande som i en traditionell förhandling, fortsatte han. L och SD ska tillsammans driva på för ett förstatligande av skolan och mer pengar till LSS.
Vilken vinst för Liberalerna!
Partierna ska också båda verka för en utfasning av vinstintresset ur skolan, underströk Mohamsson. Vad betyder det? undrade en journalist. Det blir föremål för framtida förhandlingar, förklarade Åkesson.
Den stora grejen är euron. Inte att den ska införas då, utan att L och SD ska driva på för en folkomröstning 2030. Kvarstår att övertyga Kristersson och Busch om saken.
Och om Mohamsson lyckas pusha fram en folkomröstning som ingen anser sig redo för? Ja, då lär väl väljarna rösta nej och så får vi vänta tre decennier till på en ny chans.
Bra spelat, Liberalerna.
Nej, det här handlar inte om sakpolitik, hur mycket än L-ledaren upprepade detta under presskonferensen. Detta handlar alldeles uppenbart om en mycket desperat ledning för ett parti som i många mätningar ligger närmare noll procent än fyraprocentsspärren.
För Jimmie Åkesson var detta däremot en stor dag. Han framträder för första gången som högerns ledare.
Liberalerna har en enda plan för att rädda mandaten: moderata stödröster. Partistrategerna är övertygade om att den röda linjen mot SD fått L att framstå som opålitligt och skrämt bort många. Frågan är om ytterligare en omsvängning gör det lättare att lita på partiet. Dessutom är huvudproblemet att Tidögänget ligger så långt efter oppositionen. Varför stödrösta på Liberalerna om man ändå inte räddar regeringsmakten ifall de klarar sig? Det ökar ju bara risken att SD blir större än M.
För Jimmie Åkesson var detta däremot en stor dag. Han framträder för första gången som högerns ledare.
SD har länge varit störst, men bara M kan samla högern, har det hävdats. Nu omfamnar Mohamsson plötsligt Åkesson – utan Kristersson. Varför ska M-ledaren vara Tidögängets statsministerkandidat?
Det handlar om en ordentlig resa för både Jimmie Åkesson personligen och hans parti. När Sverigedemokraterna grundades var det som en ombildning av den rasistiska kamporganisationen Bevara Sverige Svenskt. När Åkesson gick med deltog ledande medlemmar fortfarande på nazistiska bokbål. Partiet har professionaliserats sedan dess, men SD:s ideologiska kärna förblir densamma, brukar Åkesson understryka.
Motsatsen kan sägas om Liberalerna.
För de medlemmar i L som högljutt protesterat mot varje steg som tagits mot SD, men stannat i partiet i förhoppning om att fungera som en motkraft, innebär fredagens besked rimligen en slutpunkt.
Eller som den tidigare partiledaren Bengt Westerberg konstaterade: ”Det liberala parti som jag själv gick med i en gång i tiden finns inte längre.”
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Kristersson älskar sin drömvärld – men hur länge kan han stanna där?
Max Hjelm: Jimmie Åkesson höjer insatserna – det är dags att lämna spelet




