Ett bryskt uppvaknande, skulle man kunna kalla det. Donald Trump lovade under valkampanjen att få slut på kriget i Ukraina inom 24 timmar efter sitt tillträde. I början av året uppdaterades det till 100 dagar.
Det är inte särskilt sannolikt, det heller. I samband med installationen i måndags sa presidenten till reportrar att Volodymyr Zelenskyj vill ha en deal, men att Vladimir Putin hellre ”förstör sitt land”.
I onsdags ömsom tiggde, ömsom hotade han den ryske ledaren att sätta sig ner med honom: ”Vi löser kriget som aldrig blivit ett krig om jag varit president”, skrev han på sociala medier. ”Annars väntar ytterligare sanktioner” mot Moskva, som svarade att man i stället vill se en ”respektfull dialog” framöver.
I ärlighetens namn är det inte bara ett bryskt uppvaknande för Trump. Även här i Europa har man det senaste halvåret pratat om ”förhandlingar” och en ”överenskommelse”, som om dessa ord dolde ett enkelt slut på det blodiga kriget.
Ofta har det gjorts i termer av att det behövs mer realistiska målsättningar – och att Kreml nog ska nöja sig om Ukraina bara ger upp lite land.
Man kan så klart fråga sig varför någon i USA eller Europa över huvud taget känner sig ha rätten att köpslå med ukrainarnas territorium. Men särskilt bisarrt blir det när förslaget förs fram av personer som säger sig ta verkligheten i beaktning.
Det recept som det oftast talas om är att Moskva ska få behålla de bitar som just nu ockuperas. Kiev ska i sin tur ges säkerhetsgarantier, helst i form av ett Natomedlemskap – samt en tydlig väg in i EU.
Men varför tror någon att Putin skulle gå med på något sådant?
Han vill bestämma över hela Ukraina, utplåna landet som självständig nation – kunna säga nej till dess strävanden att integreras med Europa.
Detta är så klart goda nyheter, de bästa från USA sedan valet. Men det finns inga skäl för Europa att korka upp champagnen.
Och ärligt talat vill den ryske ledaren bestämma mer än så.
När han vintern 2021 berättade om sina krav för att inte genomföra en fullskalig invasion handlade det också om att Nato skulle dra tillbaka sina trupper från de baltiska staterna, Rumänien och Polen. Samt att Finland och Sverige inte fick gå med i alliansen.
Putin har skickat hundratusentals ryssar i döden för att stoppa Ukraina från att bli en del av väst. Varför skulle han gå med på en uppgörelse där Ukraina blir just det?
Skulle hans egen regim överleva ett sådant nederlag?
Tack och lov verkar Donald Trump heller inte beredd på den typ av överenskommelse där Vladimir Putin får vad han vill, bara för att kunna säga att han infriat sitt löfte om ett slut på kriget.
Han verkar rädd för att se ut som den ryske diktatorns lakej. Och för rubriker som berättar om ett större utrikespolitiskt fiasko än reträtten från Afghanistan (efter vilken Joe Biden aldrig återhämtade sig i opinionen).
Detta är så klart goda nyheter, de bästa från USA sedan valet. Men det finns inga skäl för Europa att korka upp champagnen.
USA ska sluta skicka pengar utomlands, försäkrade Trump i sitt installationstal. Något intresse för europeisk säkerhet bara för att länderna här är demokratier och allierade finns inte.
Kanske kan vi hoppas på amerikanska vapen till Kiev, men bara om vi betalar för dem. Försvarsanslagen måste upp från 2 till åtminstone 3–4 procent av bnp om USA ska stanna i Nato. Och de säkerhetsgarantier som Ukraina måste få, de får troligen europeiska soldater stå för.
Det är betydligt fler än Donald Trump som behöver vakna upp och ta sig an en svår verklighet.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Vem vill bli avskydd i dag – men älskad när det är dags att skriva dödsrunan?
DN:s ledarredaktion: Nu vet extremister som tar till våld i Trumps namn att presidenten står bakom dem
