I en undersökning från DN/Ipsos i veckan framkom att en bred majoritet av svenskarna, 62 procent, är för Sveriges medlemskap i Nato. I samma undersökning svarade 34 procent att de har stort förtroende för försvarets förmåga att försvara våra gränser. Det är en liten nedgång sedan förra våren men fortfarande fler än dem som har litet förtroende.
Det här behöver förstås inte betyda att folk tror att vi enkelt skulle kunna försvara oss mot en invasion. Förhoppningsvis handlar det snarare om en uppfattning att det svenska försvaret leds av kompetenta människor och en allmän känsla att försvaret är viktigt.
För svaret på frågan om hur vi skulle klara ett anfall är tyvärr, fortfarande: inte alls.
Efter många års svältkost satsar politikerna förvisso nu äntligen på försvaret. Veckans nyhet om köpet av 44 nya Leopard-stridsvagnar är en välkommen del i det. Men vi har decennier av militära nedskärningar bakom oss och det kommer att ta tid, och kosta pengar, att komma i kapp. Först i år får exempelvis våra Visby-korvetter luftvärnsrobotar, något som sparades bort när de beställdes 2007, trots att det gjorde dem omöjliga att försvara.
Först i år får våra Visby-korvetter luftvärnsrobotar, något som sparades bort när de beställdes 2007, trots att det gjorde dem omöjliga att försvara.
Bara i år ökar Putin dessutom sin krigsbudget med 265 miljarder. Det är dubbelt så mycket som hela det svenska försvaret är tänkt att kosta, efter de senaste tillskotten.
Det är förstås ett av skälen att glädjas åt Natomedlemskapet. Tyvärr har det dock länge funnits ett närmast magiskt tänkande kring försvarsalliansen. Enbart att vara med i klubben har fått många att tro att man aldrig på riktigt kommer behöva försvara sig – medlemskapet har antagits vara tillräckligt avskräckande i sig. Givet inte minst signalerna från USA är det mer än lovligt naivt.
Det gäller inte bara nya medlemmar som Sverige. Hela Europa försöker desperat rusta upp, och på många håll är utmaningen lika stor som här. Det gäller både den enskilda nationella försvarsförmågan och bristen på gemensamma strategier, inom och utanför det strikt militära.
Enbart att vara med i Nato har fått många att tro att man aldrig på riktigt kommer behöva försvara sig – medlemskapet har antagits vara tillräckligt avskräckande i sig.
Ta bara en sådan sak som infrastruktur. När vi gick med i Nato fick vi omedelbart besked om att vår järnväg inte håller måttet. I såväl krig som fredstida övning behöver man kunna flytta på både stora mängder människor och väldigt tunga maskiner. Då krävs fungerande tågnät, och helst ska man inte behöva lasta om exempelvis stridsvagnar vid gränsen till Danmark för att spårbredderna skiljer sig åt.
Om vi tittar specifikt på Sverige och våra brister har vi i dag bland annat ett minimalt luftvärn. Våra Patriotsystem är utmärkta men vi har bara fyra stycken, och bara två luftvärnsbataljoner. I det nya försvarsbeslutet finns inga planer på särskilt mycket mer före 2030. Om man ser på kriget i Ukraina är luftvärn helt avgörande för att försvara befolkningen.
Alla bedömare är i dag överens om att drönare är en central del av modern krigföring, både att använda själv och försvara sig mot. I Ukraina går det åt omkring 30 000 drönare i månaden. I det svenska försvaret finns kanske ett hundratal, och inga planer på att införa dem brett i alla förband. Det innebär att man inte heller kan öva på effektiva motåtgärder mot eventuella drönarattacker.
Vi är förvisso på väg åt rätt håll. I dag finns i alla fall en ambition om att vi ska kunna försvara oss. Men att förverkliga den kräver mycket pengar och fokus – och det brådskar.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Nu handlar det inte längre om vem Trump vill försvara – utan vilka delar han vill åt
DN:s ledarredaktion: Barn måste sluta analysera – och börja traggla och repetera
