Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Elisabeth Thand Ringqvist (C) har fått brev från Nooshi Dadgostar (V). Vänsterledaren är inspirerad av Simona Mohamssons (L) och Jimmie Åkessons (SD) famntag, och vill att hon själv och Thand Ringqvist gör likadant. Det är enkelt att förstå varför.
Opinionsmätningarna är tydliga, det har de varit ända sedan Tidöavtalet undertecknades. Väljarna gillar inte uppgörelsen. En stabil majoritet har i tre och ett halvt år sagt att de vill rösta bort regeringen och SD.
En ny statsminister med nya samarbetspartier hägrar vid horisonten – men risken är uppenbar för Nooshi Dadgostar att hon kommer att få stå kvar i kylan.
C-ledarens budskap är att hon inte vill ha Tidögänget, men att hon inte heller vill göra upp med V. Thand Ringqvist hoppas att Ulf Kristersson, Ebba Busch och Simona Mohamsson efter en valförlust ska tänka om, öppna för samarbete med Centern och Socialdemokraterna.
Vad värre är för Dadgostar: S-ledaren verkar tänka likadant. Magdalena Andersson upprepar ständigt att hon kan samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Hennes talesperson i arbetsmarknadsfrågor, Ardalan Shekarabi, säger att han tror att det vore bra om S och M styrde ihop.
Ingen vill binda upp sig med Vänsterpartiet.
Att det skulle vara en stor fördel i valspurten att ha ett färdigt regeringsalternativ och peka på splittring på andra sidan kan diskuteras
En strategisk miss, påstår Nooshi Dadgostar desperat. Mohamssons och Åkessons uppgörelse har förändrat spelplanen, hävdar hon: Tidöpartierna är samkörda, oppositionen kan förlora om den är splittrad.
Men är det verkligen så?
M, KD, L och SD har varit överens om att de vill ha fyra år till vid makten sedan dag ett den här mandatperioden. Jimmie Åkesson har hela tiden insisterat på att han ska sitta i regeringen nästa gång och i princip alla – inklusive Ulf Kristersson som brukade säga att han tog L:s röda linjer med en nypa salt – har räknat med att det kommer bli så. Inget i detta ändrades av Åkessons och Mohamssons avtal.
Samtidigt har C hela tiden vägrat att regera med V och Magdalena Andersson har inte velat samla något lag. Ändå har Tidöpartierna hela tiden legat minst 4 procentenheter efter – ofta mer.
Att det skulle vara en stor fördel i valspurten att ha ett färdigt regeringsalternativ och peka på splittring på andra sidan kan diskuteras. Alliansen var samkörd mot en Stefan Löfven som inte ville uppge något regeringsalternativ både 2014 och 2018. Det gav ingen extra fart på upploppet.
Dessutom handlar inte allt om valtaktik. C – i viktiga frågor också S – har mer gemensamt med M, L och KD än med Dadgostars parti. Thand Ringqvist och Andersson har goda skäl att tro att det politiska innehållet blir bättre i ett samarbete med något av dessa än med V.
Men är det realistiskt?
Maktskifte, men fortsatt maktlös – det är vad Dadgostar skymtar där framme
Det är inte så konstigt om Socialdemokraterna tänker att det är det. Borgerliga partier säger alltid nej till blocköverskridande samarbete före val, men mjuknar ofta upp efter om utfallet ger skäl för det – precis som efter valet 2018 då både C och L gjorde upp om januariavtalet.
Det är klart att Kristersson, Busch och Mohamsson kommer att säga ”nej, nej, nej” hela vägen fram till valdagen. Men när de har förlorat?
Så himla kul är det inte att sitta i opposition. I synnerhet inte i Jimmie Åkessons skugga.
Särskilt Moderaterna kommer att ha starka argument för att göra upp: för att slå vakt om Tidöregeringens ”paradigmskiften”, för att omvärldsläget kräver att stora partier tar ansvar – och av strategiska skäl. En stenhård blockpolitik är mindre intressant om man spelar andrafiolen på ”sin” sida av politiken. M kommer att behöva ruska om spelplanen om man vill fortsätta vara det statsbärande partiet till höger.
Det är klart att Nooshi Dadgostar ser detta och att det gör henne orolig. Maktskifte, men fortsatt maktlös – det är vad hon skymtar där framme.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Jimmie Åkesson är en man som har fått upp vittringen
DN:s ledarredaktion: I dag talar få om ”krigshets” och ”rysskräck”
