I dag framstår Dagens Nyheters förstasida från den 8 maj 1945 närmast som återhållsam. ”En jublande värld hälsar fria Europa” står att läsa i blygsam typstorlek, bredvid bilder från folkmassor tagna på så långt avstånd att man omöjligt kan se några ansikten. Vi vet förstås ändå att det var en dag av genuint firande: äntligen hade Nazityskland kapitulerat, äntligen var kriget i Europa över.
Det verkligt viktiga för oss efterlevande är dock vad som hände sedan. I stället för en Versaillesfred som gjord för att främja förbittring och revanschism ville man den här gången få till fred och stabilitet för generationer. Nu skulle världen ordnas efter kloka och rättvisa principer. Ut med den starkes rätt och in med en världsordning byggd på regler och gemensamma normer och värderingar.
Det var inte lätt, inte minst som de kommunistiska diktaturerna styrde ungefär halva världen. Ur denna ävlan grundades ändå ett otal internationella institutioner: FN, Världsbanken, Internationella domstolen ICJ, Gatt och Internationella valutafonden. Regler stiftades i både människorättsstadgan och Genèvekonventionen och utvidgades så småningom till områden som klimatet, barns rättigheter och allt friare handel.
Inom västvärlden uppstod efter kriget vad man kan kalla en global folkpartism, med uppslutning kring demokrati, handel och marknadsekonomi men också i och med Marshallhjälpen inslag av internationell välfärdsstat – för allas bästa.
Inom västvärlden uppstod efter kriget rentav vad man kan kalla en global folkpartism, med gemensam uppslutning kring demokrati, handel och marknadsekonomi men också i och med Marshallhjälpen inslag av internationell välfärdsstat – för allas bästa. USA ansåg sig ha allt att vinna på att Europas länder kom på ekonomiska fötter, på samma sätt som man genom Nato såg ett amerikanskt egenvärde i att ytterst garantera västra Europas säkerhet.
Modellen blev, det måste man säga, exempellöst framgångsrik. Kanske såpass så att många av oss, åtminstone i väst, länge ignorerade hur lätt denna ordning skulle kunna svepas åt sidan. I mer än 70 år framstod vår världsordning som stabil och förutsägbar och stora förändringar tycktes alltid ske till det bättre. Muren föll, Sovjetunionen bröt samman, fattigdomen minskade och demokratin ökade i hela världen.
Så är det inte längre. Det genuina tabu som uppstod mot nazism och högerextremism efter andra världskriget har vittrat sönder. I Tyskland nosar AfD på platsen som största parti trots öppet nazistiska slogans och företrädare, i Sverige baserar borgerligheten till synes obekymrat sin makt på ett parti med rötter i nazismen. I USA återfinns öppet högerextrema personer på höga positioner kring Donald Trump.
Det genuina tabu som uppstod mot nazism och högerextremism efter andra världskriget har vittrat sönder.
Själva idén om en regelstyrd värld raseras inför våra ögon. Att legalt erkänna land som en annan nation tillskansat sig med våld har de senaste 80 åren varit otänkbart. Nu planerar USA att göra exakt det med Krimhalvön som Ryssland ockuperade 2014. I Gaza tycks Israel, även där med USA:s goda minne, vara på väg att följa det ryska exemplet. Man får anta att Kinas kalkyler kring eventuella internationella konsekvenser vid en invasion av Taiwan har förändrats följdaktligt.
En världsordning utan regler, där den starke styr över sina intressesfärer och kör över alla som är i vägen påminner om hur den politiske filosofen Thomas Hobbes beskrev dystopin utan en etablerad stat. I ett sådant läge lever människan ett liv som är ”ensamt, fattigt, otäckt, brutalt och kort”. För dagens ukrainare är den snart 400 år gamla förutsägelsen obehagligt träffande.
Den värld som byggdes upp efter kriget hade förtjänat ett bättre 80-årsfirande.
Läs mer:
Max Hjelm: Ska folk leka Batman för att tysta demonstranter, Jomshof?
Isobel Hadley-Kamptz: Ideologerna kring Trump vill ha en reaktionär revolution
