I mitten på februari 2022 kunde de ryska soldaterna intill den ukrainska gränsen räknas till hundratusentals. Trots protesterna från allehanda fredsaktivister var det uppenbart för de flesta att Putin inte hade beordrat dem dit utan anledning. När rysk militär i gryningen den 24 februari till slut påbörjade sin fullskaliga invasion av Ukraina var det därför ingen överraskning. Det förvånande, för både Ryssland och delar av västvärlden, var det som hände sedan.
För ukrainarna välkomnade sannerligen inte de ryska trupperna som befriare. President Volodymyr Zelenskyj tackade nej till USA:s erbjudande om evakuering med de berömda orden att han behövde ammunition, inte skjuts. Och Ryssland, som hade trott att den ”militära specialoperationen” skulle inta Kiev på några dagar, mötte så hårt militärt motstånd att de tvingades retirera till områden närmare gränsen.
Eftersom ukrainarna inte vill bli en underkuvad del av ett ryskt imperium blev målet att förinta Ukraina som existerande kulturell och historisk nation.
Initialt verkade Kreml inriktat på konventionella attacker mot militära mål för att kunna ockupera ukrainskt territorium. Den strategin byttes dock snabbt ut mot en plan för total förödelse, av modern civil infrastruktur såväl som av kulturhistoriskt viktig bebyggelse. Eftersom ukrainarna inte vill bli en underkuvad del av ett ryskt imperium blev målet att förinta Ukraina som existerande kulturell och historisk nation.
Snart fick världen se hur rysk stridstaktik ser ut, med tortyr och avrättningar av civila, utbredda våldtäkter, kidnappningar av barn och medveten terrorbombning av sjukhus och annan civil infrastruktur. Under de senaste 1000 dagarna av krig har den linjen hela tiden förstärkts. Enligt världshälsoorganisationen WHO har Ryssland exempelvis attackerat fler vårdinrättningar och sjukhus än man tidigare sett någonstans i världen.
En annan överraskning sedan den ryska invasionen är västvärldens nästan totala uppslutning kring Ukrainas rätt att försvara sig. Mer väntad har tyvärr den stora kontrasten varit mellan den högstämda retoriken från den fria världens ledare och den konkreta hjälp som Zelenskyj faktiskt erbjudits i det som beskrivits som en existentiell kamp för hela Europa.
Vi har å ena sidan sagt till Zelenskyj att vi stöttar honom så länge det krävs och å den andra tvingat honom utkämpa kriget med bakbundna händer.
För olika länder har hela tiden stretat emot när det gäller att ge Ukraina tillräckligt mycket av de vapen och annat krigsmateriel som behövs. Dessutom har de vapen man ändå skänkt belagts med konstlade restriktioner kring hur de får användas. Vi har å ena sidan sagt till Zelenskyj att vi stöttar honom så länge det krävs och å den andra tvingat honom utkämpa kriget med bakbundna händer.
När USA, Storbritannien och Frankrike nu äntligen lyfter vetot mot att använda långdistansrobotar in i Ryssland sker det också på ett sätt som ökar Ukrainas stridskraft betydligt mindre än det hade kunnat göra. Först dröjde beslutet i månader och sedan offentliggjordes det innan ukrainarna ens haft möjlighet att använda vapnens fulla räckvidd. Nu har Ryssland haft alla möjligheter att i förväg flytta sådant man inte vill att Ukraina ska kunna nå.
Även i retoriken svajar det dessutom numera. Ingen vet hur Donald Trump kommer att agera när han åter blir president och i fredags valde Tysklands förbundskansler Olaf Scholz att ringa Putin för att uppmana honom till deeskalering. Kreml svarade i helgen med en av krigets hittills mest omfattande bombräder mot bostäder och civil infrastruktur.
Det är så Putin reagerar på det han ser som svaghet. Om inte Europa förstår det kommer inte bara Ukraina vara förlorat. Om 1000 dagar till kan ryska trupper samlas vid gränsen till något annat europeiskt land.
Läs mer:
Ledare: Vi kommer att sakna globaliseringen när den är borta
Ledare: Donald Trumps skräckkabinett borde ge oss alla kalla kårar
