Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Det var, som med det mesta, svårt att säga vad USA:s president Donald Trump hade för plan när han började bomba Iran i slutet av februari. Döda ledaren? Välta regimen? Avbryta kärnvapenprogram? Så här drygt tre veckor in är det inte särskilt mycket klarare, förklaringarna från Vita huset ändras ständigt.
Vad som däremot står klart är att regimen i Teheran svarat med att slå blint omkring sig. Mot gulfstaterna och deras oljeproduktion. Och så har den livsviktiga handelsrutten Hormuzsundet blockerats.
Det ger konsekvenser långt utanför Mellanöstern. Oljepriset har skjutit i höjden, vilket både resulterar i dyrare bensin och riskerar att ge sämre skördar i Sverige – då både olja och beståndsdelar för konstgödsel transporteras genom Hormuz.
Till detta kan läggas betydande säkerhetsmässiga konsekvenser, inte bara i Mellanöstern utan också i Europa.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj sade nyligen att han har en ”väldigt dålig känsla” angående situationen kring Iran (BBC 18/3).
Gång på gång under de senaste fyra åren har ukrainarna visat att när läget är som värst är de som starkast. Nu gör de det igen.
Han har goda skäl till det – för om det finns en stor vinnare på Irankrisen hittills stavas hans namn Vladimir Putin.
Högre oljepriser är i sig en direkt gåva till Moskva, vars stora inkomstkälla är just oljan. Dessutom valde USA att lätta på sina sanktioner mot Ryssland för att dämpa prisstegringen. Putin beräknas tjäna omkring en miljard kronor extra om dagen på lättnaderna.
Samtidigt kan ett utdraget krig skapa större problem för ukrainskt försvar. De amerikanska patriotmissilerna som är så nödvändiga för att skydda mot ryskt luftanfall utnyttjas nu också i Mellanöstern. Bara under de första tre dagarna efter att USA och Israel började attackera Iran sköts fler sådana missiler än Ukraina använt under fyra års krig. Risken är att lagren tar slut, då de används i mycket högre takt än vad de tillverkas. Samtidigt fortsätter ryska bomber regna över Kiev.
Även leveranser av annan krigsmateriel som produceras i USA men köps av Europa för att sedan skickas till Ukraina riskerar att bromsas när behoven stiger i Mellanöstern.
Ändå är det fel att räkna ut Ukraina.
Gång på gång under de senaste fyra åren har ukrainarna visat att när läget är som värst är de som starkast. Nu gör de det igen.
Den senaste veckan har Kievs största landsvinster på tre år rapporterats. Vladimir Putins styrkor pressas tillbaka på flera fronter, och lider samtidigt enorma förluster.
Kan Ukraina fortfarande vinna? Om detta råder inga tvivel.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Ministrarna valde att stanna hemma – skäms regeringen över sin klimatpolitik?
Annika Ström Melin: Sveket mot Ukraina innebär en existentiell kris för EU
