Förra helgen chockades Rumänien, och hela EU, av resultatet i första omgången i landets presidentval. Den tidigare okände, partilöse och Putinvänlige extremnationalisten Călin Georgescu kom först på hela 23 procent, efter att i opinionsmätningarna legat på ungefär 5.
I den andra omgången den 8 december kommer Georgescu sannolikt – en omräkning av rösterna ska genomföras – ställas mot liberalen Elena Lasconi från reformpartiet USR, som kom tvåa, bara några tusen röster före Rumäniens socialdemokratiske premiärminister Marcel Ciolacu. Att Ciolacu troligtvis åker ur är lika mycket av en överraskning som att Georgescu vann – det här blir första gången i Rumäniens demokratiska historia som ingen från socialdemokratiska, och djupt korrumperade, PSD finns med i slutomgången.
Efter omständigheterna kring höstens val i både Georgien och Moldavien misstänker många rysk inblandning till förmån för Georgescu, bland annat för att betala för hans omfattande kampanj på Tiktok.
Och det vore inte oväntat. Såväl propaganda och allmän desinformation som direkt valpåverkan tillhör arsenalen i det hybridkrig som Ryssland numera allt tydligare bedriver mot Europa. Utöver Georgien och Moldavien har vi bland annat sett det i ryska pengar till politiker i Alternativ för Tyskland liksom i hur Kreml tidigare finansierade franska Nationella Fronten, numera Nationell Samling, med ett förmånligt lån.
Att fortsätta avvakta är dock inget alternativ. Det bästa EU kan göra, utöver att rusta upp i snabbare takt än hittills aviserat, är att dramatiskt öka vårt stöd till Ukraina.
Från Österrike har den tidigare utrikesministern Karin Kneissl – hon som dansade wienervals med Vladimir Putin på sitt eget bröllop – löpt linan ut och flyttat till St Petersburg där hon driver en proputinistisk tankesmedja. Och det är inte ens den värsta Rysslandsskandalen i landet – den positionen intas av det ryska försöket att med hjälp från högerradikala FPÖ ta över hela den österrikiska säkerhetstjänsten.
Hybridkriget har dock också fysiska inslag. Ryssland misstänks exempelvis ligga bakom en brandbomb mot ett flygplan i Leipzig i somras, liksom mordbrandsattacker i Polen, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland, Lettland och Litauen. Tysk och amerikansk säkerhetstjänst säger dessutom att de avvärjt ett ryskt mordförsök på den högste direktören på den tyske vapentillverkaren Rheinmetall, en av de stora leverantörerna av artillerigranater till Ukraina.
De flesta länder i EU och Nato har hittills besvarat de ryska attackerna med avvaktan. Kanske vill man inte riskera att eskalera läget, kanske är man osäker på sin förmåga att slå tillbaka på ett effektivt sätt. Alla är dock inte nöjda. ”Varför kallar vi det hybridkrig?” frågade sig exempelvis Litauens utrikesminister Gabrielius Landsbergis på en säkerhetskonferens i Riga i höstas. För att vi då inte behöver göra något åt det, svarade han, till skillnad från om vi exempelvis kallade det terrorism.
Med alla dessa aktioner, som uppdaterade direkt från Sovjets gamla verktygslåda, testar Ryssland gränserna för Natos artikel 5. Hur mycket kan de göra utan att det leder till ett samlat svar?
Ett problem är att det inte finns någon gemensam definition av vad hybridkrig är. Ett annat är förstås att EU och Nato inkluderar också Putins allierade, som Ungerns Viktor Orbán.
Att fortsätta avvakta är dock inget alternativ. Det bästa EU kan göra, utöver att rusta upp i snabbare takt än hittills aviserat, är att dramatiskt öka vårt stöd till Ukraina. En meningsfull fred i Europa måste börja med att Ukraina vinner kriget.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Regeringsfrågan behöver inte vara så svår för C som alla påstår
Lisa Magnusson: Det är inte ”yttrandefriheten” som är problemet, utan svinstian
