Det är inte bara Surströmmingsakademin som uttrycker oro inför torsdagens premiär. Norrbottens 14 kommuner kräver landsbygdsminister Peter Kullgrens (KD) avgång. De hävdar i ett pressmeddelande att regeringen favoriserar industritrålningen och att ministern missat att rädda strömmingen när fiskekvoterna sattes på EU-mötet i oktober förra året.
Statsminister Ulf Kristersson (M) uttryckte genast sitt fulla förtroende för Kullgren i Tidningen Fiskejournalen. Men han verkar inte ha någon åsikt i själva sakfrågan. Det är synd.
Framför allt är den kristdemokratiska landsbygdsministerns kallsinniga förhållningssätt till en av Sveriges starkaste mattraditioner, att avnjuta surströmming enligt konstens alla regler en ljummen augustikväll, besynnerlig. KD brukar i alla andra sammanhang värna svenska traditioner och svensk kultur. Stekt strömming med potatismos och lingon, strömmingsflundror, strömmingsroulader – söder om Kalmarsund blir strömmingen fetare och kallas sill. Svenskare blir inte husmanskosten.
En svensk landsbygdsminister, oaktat vilka kompromisser som krävs i EU, borde bekymra sig mer för att strömmingen försvinner ur svenska vatten, än att säkerställa foder till norsk fiskeindustri.
Om inte annat borde en landsbygdsminister reagera när anrika surströmmingsproducenter tvingas lägga ner, eller när det kustnära och småskaliga fisket slås ut av de stora trålarna längs Norrlandskusten. Det får rimligen negativa konsekvenser för såväl svensk livsmedelsproduktion som besöksnäring.
En svensk landsbygdsminister, oaktat vilka kompromisser som krävs i EU, borde bekymra sig mer för att strömmingen försvinner ur svenska vatten, än att säkerställa foder till norsk fiskeindustri. Det är nämligen dit strömmingen försvinner – den mals ner till fiskmjöl för utfodring av den odlade laxen. Det gör också att den fritt lekande laxen i våra älvar blir mer sällsynt – strömmingen är dess huvudsakliga föda.
Till och med EU-kommissionen ville stoppa industritrålningen. Men EU:s ministerråds beslut innebar att fiskekvoterna ska minska och ett totalstopp för torskfiske. Industritrålningen, däremot, får fortsätta.
”Hela ekosystemet har kollapsat längs Norrlandskusten – det finns ingen strömming, ingen gädda, siken är borta, fiskmåsarna försvinner”, säger kustfiskaren Dennis Bergman till SVT.
Kullgren försvarade sig i samma inslag med att: ”Det är kvoterna, havsmiljön och predatorer som säl och skarv som är stora problem för strömmingen och vi går framåt på alla de områdena.”
Det är inte surströmmingsskivorna i augusti som hotar fisken.
Det råder det delade meningar om, både hos Östersjöforskarna och Världsnaturfonden (WWF), som rödlistat strömmingen.
Internationella havsforskningsrådet (Ices) förvånar i sitt senaste förslag: Rådet finner det möjligt att öka strömmingsfisket med 139 procent, i sitt underlag för 2025 års fiskekvoter (3/6 DN). Henrik Svedäng, forskare på Östersjöcentrum, undrar varför man med ”en dåres envishet” vill köra Östersjöns viktigaste bestånd av strömming i botten.
Att, som vissa livsmedelskedjor, välja att plocka bort surströmmingen från butikshyllorna som något slags missriktad omtanke om strömmingsbeståndet, har nog en begränsad effekt. Det är inte surströmmingsskivorna i augusti som hotar fisken.
Och även om all EU-politik kräver medgörlighet borde regeringen kunna hävda svenska intressen på ett betydligt mer framgångsrikt sätt än vad som åstadkommits hittills.
Traditionerna, KD! Traditionerna.
Läs mer:
Lilian Sjölund: Elevbussning är inget att vara paniskt rädd för
Ledare: Regeringens kärnkraftsplan är en enda enorm glädjekalkyl
