Migrationsminister Maria Malmer Stenegards (M) ambitioner går inte att ta miste på: Asylinvandringen ska minskas till ett minimum och arbetskraftsinvandringen för enkla jobb ska i realiteten stoppas genom höjda lönekrav. I stället vill hon se en helt annan utveckling – den kvalificerade och högkvalificerade arbetskraftsinvandringen ska öka.
Så varför är då Sverige ett av de EU-länder som är sämst på att ge högutbildade migranter arbete?
Enligt statistik från Eurostat är nära hälften av de migranter som har högskoleutbildning i Europa överkvalificerade för de jobb de har. Sverige kommer på femte plats i en rankning av 22 länder och regioner i Europa som har svårast att matcha högutbildade migranter med jobb på rätt nivå.
Och enligt en rapport från fackförbundet Akavia (som organiserar akademiker) känner sig var tredje av deras medlemmar från Mellanöstern och norra respektive södra Afrika diskriminerade. Hos Akavia finns annan dyster läsning: Att endast 50 procent av alla högskoleutbildade män födda i Afrika har ett kvalificerat arbete efter 16 till 35 år i Sverige. Även personer som kommit till Sverige innan de fyllde sju år, och skaffat sig en universitetsutbildning i Sverige, har otroligt mycket svårare att ta sig fram, jämfört med inrikes födda.
I forskningen används termerna Globala Syd dit Afrika, Asien, Latin- och Centralamerika räknas och Globala Nord, det vill säga Europa (inklusive Östeuropa), Nordamerika och Oceanien. Det är mindre en geografisk indelning, mer en blick på de socioekonomiska och politiska kategorierna.
Det finns EU-länder som tittar på vad de kan, inte på hur de ser ut.
Arbetsmarknadsanalytiker hävdar att i Sverige uppfattar arbetsgivare utbildningar från ”Globala Nord” som högkvalitativa i en jämförelse med ”Globala Syd”. Det är möjligt. Men det förklarar inte varför migranter med svensk utbildning nekas jobb i Sverige.
Johan Pehrson (L), integrations- och arbetsmarknadsminister, är mer frispråkig i SVT. Han hävdar att diskriminering och rasism länge har varit ett problem på den svenska arbetsmarknaden. Och uppmanar arbetsgivare att anställa även om den jobbsökande inte talar perfekt svenska.
Risken för så kallad ”brain waste” är överhängande. Som i exemplet Catalina Martínez Ascencio från Colombia som SVT intervjuat. Trots en masterexamen i folkhälsovetenskap från Lunds universitet har hon inte lyckats få jobb på fyra år. Inte förrän hon valde att flytta till Nederländerna.
Att utbildningar inte håller för de krav arbetsgivaren ställer är en godtagbar förklaring. Men om det hänger på misstänksamhet mot den sökandes härkomst eller brister i svenska språket som kan avhjälpas med en intensivkurs, är det riktigt illa.
Högkvalificerade migranter behöver inte välja Sverige. Det finns EU-länder som tittar på vad de kan, inte på hur de ser ut.
Läs mer:
Max Hjelm: Elon Musk är en fara för demokratin – men vi kan tygla honom
Ledare: Rädda surströmmingen, KD – den är en svensk tradition
