Det finns inget utrymme för glädjekalkyler, sa regeringens utredare Mats Dillén när han presenterade sitt förslag till finansieringsmodell för ny kärnkraft i måndags. Då hade han berättat om att staten ska stå för billiga lån för upp till 75 procent av kostnaden för bygget och att företagen sedan ska ges ett 40-årigt prisgolv. Allt kryddat med en mekanism som förbättrar villkoren för investerarna om det går knackigt.
Några timmar senare konstaterade Vattenfall att det såg lovande ut – bara kanske inte generöst nog.
Det sammanfattar saken rätt väl. För regeringens kärnkraftsplaner är snällt sagt mycket optimistiska. Två reaktorer ska stå färdiga till 2035, tio till 2045. I Finland tog det 17 år att bygga en reaktor. I USA 15 år. Britterna har hållit på i mer än ett decennium och är inte ens nästan klara. På samtliga ställen har det blivit mycket dyrare än beräknat.
Och så var det Tjeckien, som fungerar som förebild för den svenska finansieringsmodellen. Där ska man bygga två nya reaktorer. Lagstiftningen finns redan på plats, upphandlingen är i stort sett avklarad, i mars 2025 ska kontrakten skrivas på. Tjeckerna hoppas ha den första reaktorn i drift 2036, den andra 2038.
Det är dumt att göra som i Tyskland och stänga ner kärnkraften. Men det är också dumt att göra som i Sverige – att ställa ut planer som inte kan uppfyllas.
Den svenska regeringen planerar däremot att ha två reaktorer färdiga 2035. Den nya finansieringsmodellen föreslås av utredarna att träda i kraft först i maj nästa år.
Men här finns i alla fall inget utrymme för glädjekalkyler!
Klimatomställningen kräver stora mängder elproduktion, både från atomenergi och förnybara källor. Det är dumt att göra som i Tyskland och stänga ner kärnkraften. Men det är också dumt att göra som i Sverige – att ställa ut planer som inte kan uppfyllas. När vi säger till energiföretagen att vi ska ha tio reaktorer klara säger vi också att de kan ta det lite lugnare med vindkraften.
Risken är att vi till slut står där utan vare sig det ena eller det andra.
Det här begriper rimligtvis folk i regeringskansliet. Utredaren Mats Dillén är till synes en av dem som gör det. För den finansieringsmodell han har tagit fram är inte för tio reaktorer, utan fyra. Han talar inte om 2035. När han fick frågor om tidsplanen skickade han dem vidare till finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) som mumlade om att en massa byggstenar måste komma på plats men att Tidöavtalet sa 2035 och då var det så.
Vill man vara generös kan man konstatera att vad som i praktiken presenterades var en modell för att bygga fyra nya reaktorer, som realistiskt sett kan stå klara någon gång på 2040-talet.
För Magdalena Andersson (S) kan det i ärlighetens namn ändå bli en ganska behaglig lösning.
I så fall vore det bra om regeringen erkände det, tog tag också i vindkraften och sträckte ut en hand till Socialdemokraterna. För är det något näringslivet har bett om är det bred politisk förankring, så att inte villkoren ändras vid ett makskifte.
Men det verkar inte regeringen vilja göra. När Mats Dillén fick frågor om just den politiska säkerheten noterade han att det här handlar om att staten ingår kontrakt med energiföretagen, och att riva upp dessa i framtiden kommer att vara dyrt. Kommande regeringar ska alltså inte ha något val.
Man kan diskutera hur schyst det är mot väljarna. Regeringen har ett mandat för kärnkraft, men inte för vilka villkor som helst.
För Magdalena Andersson (S) kan det i ärlighetens namn ändå bli en ganska behaglig lösning. Vinner hon valet 2026 – eller 2030 – är arbetet med fyra reaktorer påbörjat, hennes händer bundna. Alla förseningar och fördyringar kan skyllas på Tidöpartierna. Själv kan hon ta ansvar för att justera ner de orimliga planerna på tio reaktorer.
Men det är sannerligen inte så här ett seriöst land tar sig an investeringar i hundramiljardersklassen.
Läs också:
DN:s ledarredaktion: Ukraina har all rätt att gå in i Ryssland
DN:s ledarredaktion: Harris har kopplat greppet – nu kan vi väl pusta ut och korka upp champagnen?
