Det var en märklig föreställning som spelades upp häromveckan. Upphetsade rapporter om en revolt i Centerpartiet. Anonyma källor berättade om toppstyre, också allierade till partiledaren hade tröttnat.
Allra mest entusiastiskt var det hos Expressen. När ett par C-företrädare till slut steg fram med namn och lämnade avgångskrav toppade man sajten: ”Snöbollen är i rullning”.
Det visade sig handla om två kommunpolitiker i Hässleholm och Kristianstad. Och om ungdomsförbundet CUF – där avgångskraven snart riktades mot den egna ledningen, som inte förankrat sitt utspel.
I efterhand framstår det hela som lätt överspänt. För centerpartisterna riskerar det dock att kosta på i opinionen. Väljarna gillar aldrig när det stormar i ett parti.
På lite längre sikt är det däremot inte omöjligt att Muharrem Demirok går stärkt ur krisen. Det är inte lätt att vara nyvald ledare för ett litet parti – fråga bara Ebba Busch (KD) och Annie Lööf (C). Först i valrörelsen fick de chansen att synas.
Att stå på sig inför kamerorna kan ge tydligare konturer. Det behöver både Demirok och hans parti – inte minst i regeringsfrågan, som uppenbarligen är vad som plågar Centern.
Och det är klart att dagens landskap inte är det bästa.
Värdegemenskapen finns i borgerligheten, men de tre gamla allianskamraterna har bundit upp sig med Sverigedemokraterna.
S-ledaren öppnar för samarbete med alla utom SD. Magdalena Andersson samlar inte laget.
S har i långa perioder varit huvudmotståndare, men det ligger också i C:s dna att kohandla med socialdemokrater. Med miljöpartister skaver det ofta i sak, men MP är numera liksom C ett samarbetsvilligt grönt parti. Värre är det med Vänsterpartiet. Till Nooshi Dadgostar är avståndet stort – och skälen att hålla distansen synnerligen starka.
Så vad bör Centern säga?
I grund och botten är det ändå enkelt. Ulf Kristersson (M) är tydlig: han har sin ”sida i politiken”, vinner den majoritet 2026 fortsätter samarbetet med SD, sannolikt med Jimmie Åkesson i regeringen.
Där ingår inte C. Det går inte att vandra genom valrörelsen och säga att man kanske ska ansluta om Tidögänget inte når fram och behöver hjälp.
Av det följer att Magdalena Andersson (S) är partiets statsministerkandidat. De egna väljarna begriper det. 50 procent vill ha henne, endast 8 säger Kristersson, enligt DN/Ipsos.
Betyder det att C måste foga in sig i hennes sida av politiken?
Nej, till skillnad från Kristersson binder hon inte fast sig vid sitt ytterkantsparti. S-ledaren öppnar för samarbete med alla utom SD. Magdalena Andersson samlar inte laget.
Demirok bör heller inte låta sig samlas – och vara tydlig med att han förväntar sig att hon sträcker ut en hand till Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ifall väljarna säger nej till Tidösamarbetet.
Hur realistiskt är det? Moderaterna verkar ju livrädda för att göra upp i mitten.
Men det är också möjligt att Kristersson vid en förlust vill vårda de reformprocesser som han satt igång. Eller att omvärldsläget kräver samling.
Och om M och de andra vägrar? Ja, då får C laga efter läge.
”Om man inte får den man älskar får man älska den man får”, sa Göran Persson (S) när Maud Olofsson (C) sagt nej och han tvingats göra upp med Gudrun Schyman (V). Det behöver man inte alls, men man måste se till att Sverige kan regeras.
Magdalena Andersson som statsminister, men i en regering som har tyngdpunkten i mitten. För detta sista måste C vara en garant.
Kan det flyga bland väljarna?
Ja, 37 procent vill ha S-ledaren som regeringschef (DN/Ipsos). 20 procent placerar sig i mitten politiskt (SVT Valu). Där finns rum att växa från de 5 procent som C samlar i opinionen nu.
Om man bara vågar tala klarspråk.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Först struntar vi i att lära barnen läsa – sedan förfasar vi oss över ungdomens förfall
Susanne Nyström: Försöker ministern gaslighta oss – eller har han drabbats av minnesförlust?
