Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
”Mehr Licht (mer ljus)!” är Johann Wolfgang von Goethes berömda sista ord på dödsbädden om vi får tro hans läkare Carl Vogel, egentligen tragikomiskt efter ett författarskap på sådär femtio band av inte talade utan skrivna ord.
Ska vi tro doktor Vogel?
Hur som helst lever orden redan sedan länge sitt eget monumentala liv, mer än alla de Goethe bevisligen skrivit medan det är försent att få deras delfiska klokskap bekräftad av geniet som skulle ha uttalat den. Fast även om ”mer ljus!” är vad Goethe skulle ha sagt, tvistas sedan den 22 mars 1832 om vad orden egentligen betyder. En befallning? Vill han att innan det stora mörkret sjukrummets fönsterluckor ska öppnas och släppa in dagsljuset? Eller en klagan? Ett återfall i geheimrådets hessiska dialekt där ”här ligger jag illa” miss- eller omtolkas till ”mer ljus”?
Men sådana tolkningar är alltför jordnära och alldagliga för att duga åt sista-ord-heraldiken. Hans livmedikus lär ha varit ensam i dödsrummet. Inga andra vittnen finns och de sista ordens frestelse måste ha varit oemotståndelig: att i livets sista ögonblick kröna ett monumentalt livsverk med en maxim av outgrundligt djupsinne. Det kan locka till förfalskning, åtminstone önsketänkande, och eftervärlden tycks ha bestämt sig för att vad Goethe säger har med det eviga ljuset att göra, med hans tillförsikt att genom Försynens nåd tas upp i det andra livet.
Och i detta ögonblick har han varit där, åtminstone kunnat se det.
Eftervärlden tycks ha bestämt sig för att vad Goethe säger har med det eviga ljuset att göra.
Några egna sista ord har jag inte att komma med trots att jag häromåret kliniskt dog på operationsbordet, för säkerhets skull tre gånger, men ordlös kanske för att jag till skillnad mot Goethe kunde återvända till livet. Att kliniskt dö (observera attributet!) innebär att hjärtat slutar slå och lungorna att andas så att även blodcirkulationen upphör; med tanke på ”mer ljus!” intressant nog också en död med ljusstela ögon och vidgade pupiller.
Från min död på operationsbordet minns jag ingenting, har bortom mitt medvetande inget annat ord för den än just detta ”ingenting” utan form och färg, ljud eller doft.
Fast senare, tre dagar mellan (?) liv och död på intensiven, måste jag ändå ha varit på den andra sidan trots att inte heller därifrån finns några medvetna minnen mer än denna enda rörliga bild, en vision av hur det ser ut på dödens sida: ett intensivt strålande ljus och i detta kristalliskt klara och genomskinliga, isliknande block, oskarpt fast bländande ljust rosafärgade i konturerna, som oändligt sakta rör sig mot och igenom varandra.
Döden föreställde jag mig så: ett oförglömligt, ”övermänskligt” ljus som övertygar mig om att också Goethe måste ha sett samma syn som jag, ett ljus inte av denna världen. Om liv är ljus så finns det ännu rikare på den andra sidan. Hans ”mer ljus!” på tröskeln till det okända skulle därför vara något så banalt som ett utrop av överraskning; han häpnar och förvånas.
Inte visare än så.
Fast har man kommit fram till en sådan övertygelse ska man akta sig för att gå på återbesök hos neurologen. Min död imponerade inte på honom. ”Räddad till livet från klinisk död? Det skryter kirurgerna alltid med.” Men om död kan här inte bli tal. Deras instrument skulle visa vad de påstår, men så länge hjärnan lever gäller det också för patienten. ”Men min vision från andra sidan?”
Nonsens. Hjärnan reagerar omedelbart på närheten till döden med starka elektriska impulser som omvandlas till det intensiva ljus jag såg. Just så skulle livet värja sig mot hotande utslocknande och mörker. Och min vision är i otaliga varianter välkänd, stapelvara hos den moderna medicinska vetenskapen – i själva verket själva beviset för att jag hela tiden var kvar på livets sida som inget har med den andra att göra. Först när elektriciteten stängts av och hjärnan dör hamnar man där.
Slutgiltigt.
Ingen har någonsin varit på andra sidan och kommit tillbaka, enligt hjärnläkaren. Inte ens Goethe.
Kan jag verkligen vara säker på att min hustrus besök inte på ett avgörande sätt bidrog till mitt tillfriskande?
Där fick jag och han (eller riktigare: Goethes uttolkare) fastän jag såg vad jag såg och är helt övertygad om att geheimrådet såg ungefär samma syn. Efter besöket hos den vänlige fast lätt uttråkade neurologen tänkte jag på filosofen Descartes och hans klassiska cogito, ergo sum (”jag tänker, alltså finns jag”) och på hur vetenskapligt långt före sin tid han var, men även på de tre dagarna på intensiven utan minsta minne annat än den där ljusvisionen, inte ens av att min hustru tilläts besöka mig för att inte kunna stämma sjukhuset för att ha hindrat ett sista avsked om jag skulle dö (igen).
Det kan man ju förstå: läkarna vill inte störas av löst folk mitt uppe i deras professionella ansträngningar att med vetenskapliga metoder återställa någon till livsduglighet. Ändå slås jag av min egen ovetenskaplighet. Kan jag verkligen vara säker på att min hustrus så att säga icke existerande besök inte på ett avgörande sätt bidrog till mitt tillfriskande?
Till människa kan vi ju bara bli genom en annan människa. Hur levande är ofta våra egna döda, hur döda så många levande mitt ibland oss.
Från strikt vetenskaplig ståndpunkt är Goethe visserligen sedan snart tvåhundra år död trots att det inte lär bli särskilt svårt att övertyga hans levande läsare om hans odödlighet.
Läs mer:
Richard Swartz: Fler likkistor med amerikaner i kan tvinga Trump att avsluta kriget
DN:s ledarredaktion: AI-porren är ett växande hot – och den är inte ens olaglig
