Klockan 11 på torsdagen skulle Salwan Momika få sin dom av Stockholms tingsrätt. Tillsammans med ytterligare en man stod han åtalad för fyra fall av hets mot folkgrupp på flera olika platser i Stockholm under förra sommaren.

Men på natten sköts han ihjäl i en lägenhet i Hovsjö, Södertälje.

Mördades Momika för ”brottet” att ha smädat Koranen? De två männen anklagades för att ha bränt muslimernas heliga bok, lindat in den i fläsk, sparkat omkring den på marken. Och för att samtidigt ha uttryckt olika smädelser mot islam och muslimer.

Vad motivet var vet vi ännu inte säkert. Vad vi vet är att det fanns en belöning, utfärdad i Irak, på två miljoner dollar och en koran i två kilo guld till den som lyckades döda honom. Vi vet att mordet omedelbart hyllades på sociala medier. Salwan Momika ska ha fått vad han förtjänat. Att smäda islam är i många ögon ett brott med döden i straffskalan.

Det kommer alltid att finnas de som försöker tona ner allvaret i våld som riktas mot politiskt kontroversiella personer. Både Rushdie och Vilks sveks grundligt av många i den svenska offentligheten. Visst hade de, åtminstone delvis, sig själva att skylla? Hade inte Salwan Momika medvetet utmanat ”fel” krafter, själv gett sig in i leken och borde därmed leken tåla?

Svaret på det är enkelt. Yttrandefriheten väger ofantligt mycket tyngre än viljan att slippa utsättas för något som gör en upprörd. Det är den som tillsammans med en rad andra friheter får människor från hela världen att söka sig till Sverige och andra demokratier.


Kontrasten kan inte vara starkare: Lagar kontra nävrätt. Civilisation kontra fundamentalismens barbari.

Momika var ingen Salman Rushdie eller Lars Vilks. Hans aktioner med eld och fläsk var inga konstverk. Men det betyder inte att hans – eller någon annans – yttrandefrihet var mindre än deras.

Även det fria ordet kan missbrukas. Det kan användas för att hetsa till våld, det kan brukas för att sprida förödande lögner om andra, såra någon in i själen. För detta har vi ett system; vi röstar fram en församling som stiftar lagar för att staka ut yttrandefrihetens gränser. Dessa gränser omprövas ständigt, i offentlighetens ljus.

På torsdagen skulle Salwan Momika handlingar prövas mot sådana lagar.

I mitten av 2000-talet hölls en liknande rättegång i Frankrike. Satirtidningen Charlie Hebdo hade tillsammans med andra franska tidningar publicerat de danska så kallade Muhammedkarikatyrerna. Andra backade och ursäktade sig, inte Charlie Hebdo. Tidningen stämdes av tre tunga muslimska organisationer – och vann.

Efteråt var även många franska muslimer nöjda. De islamiska organisationernas advokat konstaterade: ”Det förekom ingen fatwa, inga attacker, inga hot. Vi löste konflikten på ett civiliserat sätt. De enda som kan ta skada av debatten om filmen är extremisterna”.

Ett tiotal år senare, 2015, blev Charlie Hebdos medarbetare slaktade av just sådana extremister. Kontrasten kan inte vara starkare: Lagar kontra nävrätt. Dialog kontra kalasjnikov. Civilisation kontra fundamentalismens barbari.

Den kampen måste föras, ständigt. Det enda okränkbara i Sverige är vår frihet.

Share.
Exit mobile version