Just nu lägger kommunpolitikerna i Norrköping ner verksamheter för barn och unga på löpande band. Bara i fjol stängdes fem grundskolor. Och antalet nedlagda förskolor kommer snart att vara uppe i 16 på kort tid (DN 17/3).
Det låter kanske som en rivningsboom. Men situationen i den östgötska kommunen är bara en föraning om vad som komma skall. Inte enbart i Norrköping, utan i hela landet.
Bakgrunden är att den låga invandringen och det minskade barnafödandet gör att antalet barn och unga under 20 år kommer att minska med 200 000 fram till 2033, enligt SCB. Det är en nedgång på över 8 procent, som kommer att märkas nästan överallt.
Under det närmaste decenniet är den här demografiska utvecklingen, som sammanfaller med en rejäl ökning av antalet personer som behöver äldreomsorg, den största utmaningen för Sveriges kommunpolitiker. För även om många medborgare i teorin inser att behovet av skolor minskar om barnkullarna minskar, är det hittills få skolor som har stängts utan massiva protester från föräldrar, närboende och ibland även elever.
Det sämsta kommunpolitiker kan göra i det läget är att ge efter för klagomålen – som för ofta övergår i hat och hot – och behålla en skolorganisation som är dimensionerad för betydligt fler barn än man har.
Rätt hanterat är de krympande elevkullarna en unik möjlighet för Sverige.
Ett sådant beslut är bekvämt för stunden. Kommunpolitikern kan till och med beskrivas som en hjälte som ”räddade” skolan.
Men att ha kvar utbildningar med små elevunderlag är en kortsiktig seger, som innebär att pengar som hade kunnat gå till undervisning och läromedel i stället måste läggas på halvtomma lokaler. Det är resurser som tas från alla elever i kommunen, vilket gör att samtliga får en sämre utbildning.
Därför är det bästa kommunpolitiker kan göra nu när barnen blir färre att ta fram strategier för hur skolorganisationen ska krympa på bästa sätt. Det handlar om att slå fast hur många skolor som måste stängas och ta ett samlat grepp, så att de bästa skolorna blir kvar medan de som inte håller måttet försvinner.
För rätt hanterat är de krympande elevkullarna en unik möjlighet för Sverige att slå igen dåliga skolor och höja lägstanivån. Men det förutsätter att kommunpolitikerna förebereder sig i god tid – och inte ger efter för högljudda protester.
Alla kommer tvingas att inse: Frågan är inte om skolor ska läggas ner – frågan är vilka.
