Flashen kom från nyhetsbyrån TT strax efter klockan 12 den 7 januari 2015: ”Beväpnade gärningsmän har stormat in på den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Flera har dödats, rapporterar medier.”
Det stod snabbt klart att attacken var islamistiskt motiverad. ”Vi har hämnats profeten Muhammed”, skrek gärningsmännen enligt vittnen på plats.
Charlie Hebdo hade länge varit måltavla för jihadistiskt hat. År 2006 publicerade tidningen de danska ”Muhammedkarikatyrerna” och lade till några egna versioner, bland annat en omslagsbild där profeten konstaterade: ”Det är jobbigt att älskas av idioter”.
2011 hade tidningen temanumret ”Sharia Hebdo”, där Muhammed avbildades med pratbubblan: ”100 piskrapp om ni inte dör av skratt”. Som resultat utsattes redaktionen för en brandbomb och hemsidan hackades.
Charlie Hebdo hade länge varit måltavla för jihadistiskt hat.
Den 7 januari 2015 var något annat. Åtta medarbetare dödades, liksom två poliser och ytterligare två människor i lokalen.
Under jakten på gärningsmännen – två bröder som sade sig agera för al-Qaida – tog en tredje islamist gisslan och dödade fyra judar i en kosherbutik i Paris. Därigenom underströks något som ofta följer i den våldsbejakande islamismens spår: en besinningslös antisemitism.
”Je suis Charlie” – jag är Charlie. Så ljöd slagordet dagarna, veckorna efter massmorden i Paris. Chockade och arga människor tog till gatorna. Yttrandefriheten kom att stå i debattens centrum, liksom frågor om toleransens gränser och religionens krav på särskilda hänsyn.
Vissa menade att Charlie Hebdo på något sätt hade sig själv att skylla. Bara några månader efter dådet protesterade ett tjugotal författare, däribland Joyce Carol Oates och Michael Ondaatje, mot att Charlie Hebdo skulle prisas av amerikanska PEN-klubben.
”Charlie Hebdo hånar de delar av den franska befolkningen som redan lever under förtryck och marginalisering”, skrev de protesterande. Samma tongångar kunde höras efter de islamistiska dödshoten mot Salman Rushdie och Lars Vilks. Som om ”hån” skulle vara ett brott i paritet med massmord. Som om just islam inte skulle omfattas av yttrandefriheten.
Ett av syftena med attackerna och hoten de senaste decennierna – inte minst massmordet på Charlie Hebdo – var att islam skulle särbehandlas inom ramarna av det demokratiska samhället. I stället blev det tvärtom. Det är numera en självklarhet att islam, liksom andra religioner, måste tåla att utsättas för både satir och hård kritik.
Paradoxalt nog torde det också innebära att muslimer i väst blivit bättre integrerade och mer ses som en samhällsgrupp bland andra.
Det är numera en självklarhet att islam måste tåla att utsättas för både satir och hård kritik.
Hoten mot yttrandefriheten från militanta jihadister kvarstår långt efter att skotten i Paris ekat ut. Men det finns fler faror. Organisationen Reportrar utan gränser konstaterar i sin årsrapport för 2024: ”Den globala tryckfriheten hotas av just de som borde garantera den – politiska makthavare”.
Nu är det Israels krig i Gaza, diktatorer som Vladimir Putin och valsegrar för auktoritära ledare som tystar det fria ordet. Världens alla Charlie Hebdo – respektlösa medier som säger obekväma sanningar i maktens ansikte – är viktigare än på länge.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Jag har tröttnat på att låtsas som att jag blir bjuden på lunch, när det är jag som är lunchen
Isobel Hadley-Kamptz: OS-vinnare, nationalhjälte och hatad för den hon är
