Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Rävsaxen var på vippen att slå igen. Några krig skulle det inte bli, absolut inga långa med amerikanska marktrupper och definitivt inte i Mellanöstern. Detta har Donald Trump varit tydlig med ända sedan han äntrade den politiska scenen. Ändå är det precis i den fällan han håller på att fastna. Kanske var det just vad han insåg när han på måndagen meddelade att det pågår ”produktiva samtal” med Teheran om att avsluta konflikten och att han därför pausar de attacker mot iranska kraftverk han hotat med.
För kriget har snabbt förvandlats från succé till trubbel som presidenten nog helst vill ta sig ur.
Donald Trump fick blodad tand av operationen förra sommaren då Irans förmåga att anrika uran slogs ut. Och av räden mot Nicolás Maduro i vintras, då Venezuelas regim förvandlades från fiende till foglig affärspartner i oljebranschen.
Det exakta målet med det nuvarande kriget mot Iran har hela tiden varit ett mysterium. Kanske var det att krossa Teherans militära förmågor och döda ayatolla Khamenei. Möjligen var syftet att utlösa ett regimskifte och lägga händerna på det anrikade uran som mullorna fortfarande kontrollerar. Ett par veckors bombningar skulle det i alla fall handla om, max.
I praktiken har Teheran tagit hela världsekonomin som gisslan.
Några soldater på marken skulle inte behövas. Men tre veckors krig senare har alltmer pekat mot att det är just vad som kommer att krävas.
I konventionella militära termer har Iran varit chanslöst. USA och Israel gör vad de vill i landets luftrum. Men teokratin har slagit vilt omkring sig: stängt Hormuzsundet, skickat drönare mot gulfstaterna, satt gasfält i brand – och drivit upp energipriserna, inklusive de för amerikanska bilister som ska rösta i höstens mellanårsval.
I praktiken har Teheran tagit hela världsekonomin som gisslan.
Att öppna Hormuz – som alltså inte var stängt när bombningarna inleddes – är nu ett centralt mål för Washington. Det handlar ytterst inte bara om att få olja och gas att flöda, utan om att vrida det sista vapnet ur händerna på den iranska regimen.
Då räcker det inte med hangarfartyg och stridsflyg. Det är sannolikt också nödvändigt att ta kontroll över delar av Irans kust, vilket i sin tur kräver markoperationer.
Det senare gäller för övrigt också ifall man ska lägga beslag på det uran som Teheran alltså fortfarande är i besittning av.
Donald Trump hotade i helgen med att utplåna Irans energiinfrastruktur om inte Hormuzsundet öppnas. Regimen svarade att man i så fall utökar attackerna runt Persiska viken. Finansmarknaderna skälvde. Och så på måndagen kom Trumps besked om pågående samtal och en frist på fem dagar.
En sista chans att slippa eskalera.
Men om man når en uppgörelse innebär det att regimen överlever, förvisso militärt försvagad, men också efter att ha visat att det är den som kontrollerar Hormuz.
Det är högst oklart om förhandlingarna verkligen kan leda till ett slut på kriget. Teheran förnekar att de alls pågår och hävdar att Trump backade inför deras hot.
Men om man når en uppgörelse innebär det att regimen överlever, förvisso militärt försvagad, men också efter att ha visat att det är den som kontrollerar Hormuz. Den lär också ha kvar sitt anrikade uran. Och det iranska folket, det är kvar i diktaturens klor.
Donald Trump skulle säkert kalla detta en seger, men för de allra flesta skulle det mest se ut som ett dyrköpt svek.
Och kanske pågår inte ens några samtal, eller så leder de ingen vart. Möjligen vill presidenten bara köpa sig tid. Vänta in de marinsoldater som är på väg till Mellanöstern, som kommer att behövas om Hormuzsundet ska öppnas med våld.
I så fall väntar precis det markkrig i Mellanöstern som Trump dyrt och heligt lovat att det var slut med. Dessutom ett som skulle skaka om världsekonomin i grunden.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Hinner ”Taco-Trump” väja den här gången?
Lisa Magnusson: Morden kamoufleras med lögner – men Iran avslöjar sig




