Året var 1984 och det kalla kriget hade nyligen gått in i en mer intensiv fas. Sovjetunionen hade invaderat Afghanistan och i Latinamerika försökte USA mota Sovjetstödda aktörer med eget stöd till andra, ibland minst lika tveksamma, grupper. Dessutom hade de tre första filmerna i George Lucas rymdepos precis kommit ut.
Det kom alltså förmodligen inte som en chock när USA:s president Ronald Reagan drog igång ett projekt för en amerikansk, rymdbaserad försvarssköld som skulle trygga hela landet från eventuella ryska kärnvapenattacker. Att projektet snabbt började kallas ”Star wars” var nog också bara att vänta.
Det strategiska försvarsinitiativet, som det egentligen hette, kom att kosta mer än 600 miljarder kronor, men lyckades aldrig komma förbi alla tekniska utmaningar. I efterhand har historiker dock konstaterat att den rädsla som ”Star wars” väckte hos det sovjetiska ledningsskiktet aktivt bidrog till Sovjetunionens sammanbrott.
I januari återuppväckte Donald Trump idén, inspirerad både av Reagan och av Israels järnkupol, en flerskiktad missilsköld som ses som världens mest effektiva luftvärn. Den amerikanska varianten ska förstås heta Guldkupolen och medan Elon Musk kör runt med motorsågen bland amerikanska myndigheter och trygghetssystem i jakt på besparingar har Trump lovat Pentagon en budget på 10 biljoner kronor för att börja bygga kupolen.
Att Trumps USA i år fjärmat sig från sina traditionella allierade har förmodligen redan gjort betydligt större skada än vad som kan uppvägas av en ny och hundrafalt dyrare missilsköld.
Den tekniska utvecklingen sedan 1980-talet gör att projektet i dag är praktiskt möjligt att genomföra. Att skicka upp tusentals satelliter för att kunna se alla möjliga avfyrade missiler i hela världen är inte längre science fiction. Att säkerställa vapensystem som kan skjuta ner dem alla, även ballistiska och hypersoniska missiler som det står i presidentens krav till Pentagon, är en annan fråga. USA är ett väldigt stort land. Även om det vore möjligt kommer ett sådant skydd att kosta ofantliga summor.
Stora försvarssatsningar är i sig inte fel, vilket Europa nu äntligen verkar ha insett. Men en effektiv säkerhetspolitik handlar inte bara om militären. Att Trumps USA i år både lagt ner biståndsorganet USAID och fjärmat sig från sina traditionella allierade har förmodligen redan gjort betydligt större skada än vad som kan uppvägas av en ny och hundrafalt dyrare missilsköld.
Vad den här sortens satsningar däremot bensäkert ger är möjligheter för utvalda företag att tjäna storkovan. Det är sannolikt ingen slump att ett konsortium mellan Elon Musks SpaceX och Peter Thiels Palantir sägs ligga bra till för att ro hem ett av flera stora Pentagonkontrakt. Vad som sticker ut, utöver jävsfrågor och korruption, är dock att de båda techmännen enligt nyhetsbyrån Reuters driver på för att affären ska utformas som ett prenumerationsavtal. De vill äga infrastrukturen medan den amerikanska militären bara får hyra in sig.
Hur en sådan modell kan fungera har vi sett i Ukraina, där Musk hävdas ha stängt av tillgången till sitt kommunikationssystem Starlink för att 2022 hindra en ukrainsk attack mot den ryska flottan. Den amerikanska militären samverkar ofta med privata företag och institutioner, men hittills har man alltid sett till att behålla den grundläggande kontrollen.
I sammanhanget är det intressant att peka på Trumps pågående slakt av den amerikanska rymdstyrelsen Nasa, med bland annat halverade forskningsanslag. Även här ser vi alltså samma grundinriktning: riv ner existerande institutioner och använd i stället skattepengar så att utvalda kompisar kan berika sig. USA kommer inte att bli säkrare på kuppen.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Fortfarande finns det en person som ser USA som en inspiration
Susanne Nyström: Jimmie Åkesson har aldrig varit lika nära att nå sitt mål som nu
