Stora politiska tv-debatter i valrörelser är en märklig företeelse. I förväg väntar man sig sensationer, någon sorts make or break, intensiv dramatik. Här ska mycket avgöras!
Men nästan alltid blir det antiklimax. Partiledarna upprepar sina talepunkter, de är för hala och medieslipade för att göra bort sig, skickligt glider de undan och när de efteråt fotograferas med obligatoriska blombuketter undrar tittaren: Minns jag en enda replik av vikt?
Det finns undantag. I Sverige nämns fortfarande den stora tv-debatten från Scandinavium mellan Olof Palme (S) och Thorbjörn Fälldin (C), en uppgörelse där Palme framstod som aggressiv och Fälldin som trygg och som kan ha vunnit valet för de borgerliga partierna 1976.
I Sverige nämns fortfarande den stora tv-debatten mellan Palme och Fälldin.
Och det finns ett mycket närmare exempel. I slutet av juni grusades Joe Bidens presidentkampanj av hans haveri i tv-debatten mot Donald Trump. Biden svamlade, sluddrade och gav ett förvirrat intryck. Trump, vanligtvis den vettvillige i sådana sammanhang, kunde luta sig tillbaka och punktera föreställningen med den avmätta repliken: ”Jag vet faktiskt inte vad (Biden) sa i slutet av den där meningen. Jag tror inte han heller vet vad han sa.”
Debatten var tungan på vågen för att Biden skulle bytas ut mot Kamala Harris som Demokraternas presidentkandidat. Natten till onsdag möter hon Trump i deras första drabbning – ja, det är faktiskt första gången de två träffas över huvud taget. Nu är det ännu mer drama i luften. Till skillnad från Biden är Harris oprövad i dessa sammanhang.
Hennes tidigare debattinsatser i tv har inte gett enorma avtryck, även om hon kan vara slagkraftig och ha fin tajming, inte minst vad gäller att låta motståndaren gräva ner sig allt djupare i svaga resonemang. Hon är skicklig på att ta plats i rummet och har fått god erfarenhet av sin tid som åklagare.
Vad gäller Trump visade han mot Hillary Clinton inför valet 2016 att han som gammal tv-stjärna är en livsfarlig debattör. Inte minst är han världsmästare på att kasta ur sig improviserade, falska påståenden som får motståndaren att svaja.
Men nu är det en äldre Trump, en expresident som förlorat nyhetens behag och inte kan utstråla samma skolgårdsmobbar-aura. Harris kommer knappast vara rädd när hon går upp i ringen. Snarare satsar hon på att exponera Trump och själv framstå som den vuxna i rummet.
Men nu är det en äldre Trump, en expresident som förlorat nyhetens behag.
Ibland kritiseras svenska medier för att vara USA-fixerade. Det kan ligga något i kritiken, men denna debatt är värd all uppmärksamhet. Den kan visa sig bli en av 2020-talets viktigaste politiska händelser. Oerhört mycket står på spel.
Ett framgångsrikt val för Donald Trump kommer att försvaga den västerländska demokratin, kanske kraftigt. Det finns väl belagda risker att han vid en seger ser till att skruva systemet så att ett framtida maktskifte blir närmast utopiskt. Lägg till hans syn på Nato, Ukraina och Ryssland, och hans gosande med Elon Musk, vars senaste upptåg var att sprida högerjournalisten Tucker Carlsons intervju med en man som menade att Storbritannien bar skulden till andra världskriget.
Kamala Harris och hennes demokratiska parti har många brister, och under debatten kommer hon att få klä skott inte minst för USA:s ekonomiska utveckling och migrationspolitik. Men faktum kvarstår: Valet handlar om hela västvärldens demokratiska framtid. En förlust för Trump kan leda till att hans MAGA-falang tappar sitt grepp om Republikanerna och att partiet återgår till någon sorts anständighet.
I nästa veckas debatt kommer Trump inte att göra en Biden. Men för att tillräckligt många väljare ska tröttna kanske det räcker att han gör en Trump.
Läs också:
Lisa Magnusson: Rawdogging är ett skämt som får mig att börja undra
Isobel Hadley-Kamptz: Vill Benjamin Netanyahu ens rädda gisslan?
