Det tog några dagar innan det stod klart vad som hade skett. Förra tisdagen kom de första uppgifterna om att det pågick strider på ryskt territorium. På onsdagen slog Vladimir Putin fast att det handlade om en ”omfattande provokation”. Enligt ryska myndigheter hade hundratals ukrainska soldater tagit sig över gränsen.
De första indirekta bekräftelserna från Kiev kom på torsdagen. Då stod det också klart att det handlade om reguljära ukrainska soldater, inte någon sympatiaktion från ryska regimmotståndare, som setts tidigare i kriget.
Enligt inofficiella ukrainska källor ingår tusentals soldater i operationen, däribland från landets elitstyrkor. Ett tiotal samhällen ska ha intagits i Kurskregionen och ett område motsvarande 350 kvadratkilometer kontrolleras, enligt uppskattningar från Financial Times.
Mer än 76 000 personer har evakuerats, och på måndagen rapporterades om evakueringar också från grannregionen Belgorod.
Ryssland har under helgen flyttat trupper till Kursk och de snabba framryckningarna har av allt att döma stannat av. Men ukrainarna håller än så länge ställningarna.
Målet med operationen är fortfarande oklart. Kanske handlar det om att ta och hålla mark inför framtida förhandlingar med Moskva. Möjligen är målet att tvinga Ryssland att flytta soldater från Donbass – Ukraina har varit hårt pressat där under våren och sommaren.
En del bedömare höjer på ögonbrynen – är det en god idé att förlänga en redan mycket lång front? Klart är i alla fall att offensiven har höjt moralen på den ukrainska sidan. Lyckas man fullfölja den kan det också ändra dynamiken på den ryska – ytterligare gröpa ur stödet för ”specialoperationen”.
Väst har våndats över stridsvagnar, haubitsar och stridsflyg – frågat sig: Är detta mer än Putin kan tolerera? Till slut har man som tur är alltid synat den ryska bluffen.
Såväl tyska som amerikanska stridsvagnar ska ha använts. Företrädare för västmakterna har tack och lov inte haft några synpunkter på det.
Ukraina måste självklart följa krigets lagar, men attacker – inklusive markoperationer – på ryskt territorium ligger stadigt inom landets rätt till självförsvar.
Putins tal om provokation och officiell rysk kommunikation om att offensiven saknar militär signifikans och bara stör fredsälskande ryssar är löjeväckande.
Den ryske diktatorn har invaderat ett grannland, gör anspråk på stora bitar av dess territorium, vill bestämma över vilka relationer Kiev ska ha med väst och terrorbombar civilbefolkningen för att tvinga dem till underkastelse.
Och förväntar sig samtidigt att motståndarna ska slåss med händerna bakbundna.
Moskva ska när som helst ha rätt att ge sig över vilken bit som helst av gränsen, tvinga Ukraina att upprätthålla en hög beredskapsnivå längs hela linjen, men själv kunna koncentrera resurser utan att oroa sig för att Kiev slår tillbaka.
Ända sedan han inledde invasionen har Putin försökt upprätthålla en sådan snedvriden spelplan. Han har pratat om röda linjer och hotat med eskalering om Ukraina gör si eller så eller om dess vänner bistår med vissa typer av stöd.
Väst har våndats över stridsvagnar, haubitsar och stridsflyg – frågat sig: Är detta mer än Putin kan tolerera? Till slut har man som tur är alltid synat den ryska bluffen.
Natoländerna får gärna tydligt markera att Ukraina får göra vad som behövs för att kasta ut Ryssland, inklusive att ge sig in på ryskt territorium om så krävs.
Varför inte genom att mobilisera ytterligare ett militärt stödpaket med offensiva vapen?
Läs också:
Elias Rosell: Putin bombar barnsjukhus – men anklagar Ukraina för ”omfattande provokation”
DN:s ledarredaktion: Harris har kopplat greppet – nu kan vi väl pusta ut och korka upp champagnen?
