Almedalens kanske viktigaste möte äger rum intill det som för 500 år sedan var S:t Lars kyrka. Det är en passande bakgrund. En ruin kan både stå för civilisation – om den är resterna av en gammal kulturbyggnad – och för barbari – om den nyligen bombats i trasor av en hänsynslös angripare.
Kriget i Ukraina är och förblir en kamp mellan civilisation och barbari. Om detta påminns besökarna på Almedalsseminariet i regi av bland annat Ukrainas och USA:s ambassader. I panelen finns också ambassadörerna från Storbritannien och Litauen, och i publiken diplomater från länder som Kroatien och Kanada. Verkliga vänner, några av de många demokratiska länder vars befolkning är villig att stötta Ukrainas frihetskamp.
”Vladimir Putin har däremot inga vänner”, säger den brittiska ambassadören Judith Gough. ”Att åka till Nordkorea med tiggarpåsen räknas inte.”
Nu är som bekant inte Kim Jong-Un, massmördaren i Pyongyang, den enda ledare som utsätts för Putins fjäskande. Den ryska presidenten går även med håven hos diktatorerna i två andra skurkstater, Kina och Iran.
En ruin kan både stå för civilisation och för barbari.
”Vi måste förstå Putin”, sa några svenska debattörer vid tiden för invasionen av Ukraina. ”Han känner sig hotad av Natos skamlösa expansion.” Då ska vi väl fortsätta förstå honom i dag, när han lierar sig med världens värsta förtryckare, diktatorer med berg av lik på sitt samvete. Ingen vettig demokratisk stat vill ju ha med honom och hans krig att göra.
Nej, det är en stor kontrast mellan Putins tiggarresor och det samarbete som i dag pågår för att hjälpa Ukraina att skydda sin frihet. Ett samarbete som stod tydligt vid S:t Lars ruin i Visby.
”Om vi inte stoppar Putin i Ukraina kommer vi att tvingas göra det på närmare håll”, sa Judith Gough som tidigare varit ambassadör just i Ukraina. ”Vi talar om en man som inte tycker att andra länder har rätt att själva forma sin framtid efter de internationella regelverken. Han behöver inte heller, som vi, tänka i mandatperioder. Vi måste bli bättre på att tänka långsiktigt för att Ryssland ska förlora kriget.”
Men det fanns en elefant i Visbyrummet, ett ämne och en person som nogsamt undveks. ”USA står bakom Ukraina i ord och handling i går, i dag och i morgon”, sa landets Sverigeambassadör Erik D Ramanathan. Problemet är ju att ingen vet något om det där ”i morgon”. Vad Donald Trump vill med Ukraina, Nato och Europa är en dimma.
Riskerna med ett maktskifte i Washington stod tydliga med den fredsplan som i tisdags presenterades av två säkerhetsrådgivare till Trump. Tvinga Ukraina till förhandlingsbordet, annars upphör USA med sitt stöd, var innebörden.
Väst vill inte krossa Ryssland som land, bara se det demokratiseras.
Ställ detta mot Judith Goughs budskap i Almedalen: Ukraina ska inte ”uppmanas” till någonting av någon. Det är landets suveräna beslut att förhandla när det vill. En förhandling där Ryssland ockuperar stora delar av landet spelar Putin i händerna.
I tidskriften Economist resonerar Natorådgivaren Stephen R Covington om Putins två alternativa framtidscenarier: antingen fortsätter väst att existera som vi känner det och Ryssland blir kuvat, eller så faller det västliga systemet och Ryssland finns kvar.
Förutom att premisserna är absurda – väst vill inte krossa Ryssland som land, bara se det demokratiseras – är det en apokalyptisk vision. Att väst faller skulle innebära att demokrati, mänskliga rättigheter, öppenhet och fredlig samexistens försvinner. Och att världen i hög utsträckning kontrolleras av Ryssland, Kina och Iran.
Alternativet är att sluta leden bakom Ukraina, öka trycket i stödet och låta Putin förstå att han för en hopplös kamp.
