1 000 miljarder dollar. Så mycket pengar bedömer FN att den rika världen måste skicka till världens fattiga länder varje år för att de ska fixa klimatomställningen. Det är en rejäl ökning från de 100 miljarder per år som klubbades 2009 – ett mål som nåddes först 2022, två år efter utsatt datum.
En höjning till 1 000 miljarder är inte realistisk, konstaterar Sveriges chefsförhandlare vid Cop 29, Mattias Frumerie. Och han har så klart en poäng.
Uppdelningen mellan fattiga och rika länder är inte självklar. Den gjordes på 1990-talet och världen har ändrats sedan dess. Borde inte oljerika Mellanösternstater bära sin del av bördan? Och Kina, världens största utsläppare av växthusgaser, är numera ett medelinkomstland, som väl knappast kan tillåtas glida med och låta andra plocka upp notan?
Till det kan läggas det jobbiga ekonomiska läge som en rad länder i Europa befinner sig i. Statsskulden är hög på många håll, regeringar måste strama åt. Var ska pengarna tas ifrån egentligen?
Extrem hetta och extrema skyfall, fenomen som bevisligen blir vanligare till en följd av klimatförändringarna, medför också kostnader. I människoliv – och i dollar, yuan, euro och kronor.
Faktum är att klimatpolitiken rullas tillbaka på flera ställen. I USA förväntas det ske efter Donald Trumps seger. I Tyskland knorrar flera partier om målet att fasa ut förbränningsmotorn snabbt. I Sverige för regeringen en politik som kvaddar klimatmålen.
Och nästan alltid motiveras det med ”realism” – inte minst av den svenska klimatministern Romina Pourmokhtari (L): Det går inte att begära av väljarna att de ska bära kostnaderna.
Samtidigt är vi på väg mot det varmaste året sedan mätningarna startade, enligt EU:s klimattjänst Copernicus. Och förra månaden flaggade FN:s miljöprogram UNEP för att tiden håller på att rinna ut för att vi ska ha någon chans att klara Parisavtalets 1,5-gradersmål.
Om alla länder gör vad de hittills lovat hamnar vi på 2,8 grader. Men det är ju världens länder alltså inte på väg att göra. Och då blir det mer än 3 grader varmare.
Extrem hetta och extrema skyfall, fenomen som bevisligen blir vanligare till följd av klimatförändringarna, medför också kostnader. I människoliv – och i dollar, yuan, euro och kronor.
Att räkna fram det exakta priset på stora flyktingströmmar och en förhöjd risk för krig och konflikt är svårt. Men sådana kostnader går heller inte att bortse från.
Ändå är budskapet: Nej till större åtaganden. Rulla tillbaka de som gjorts. Så vad tänker man göra i stället?
Hoppas på det bästa.
Kan en sådan inställning verkligen beskrivas som ”realistisk”?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Förra veckan sa det poff – energin försvann ur förhandlingsrummet
Amanda Sokolnicki: Klimatomställningen är inställd – det räcker att skylla allt på kvinnorna
