En sänkning med 0,25 procentenheter. Det är vad bedömarna förväntar sig när Riksbanken lämnar sitt räntebesked på onsdagen. I så fall blir det den femte sänkningen på raken, vilket betyder att räntan pressats med 1,75 procentenheter – ned till 2,25 procent – sedan i maj förra året.

Det handlar om en kraftfull rekyl från de höjningar som Riksbanken genomförde från maj 2022 till september 2023, då räntan gick från 0 till 4 procent.

Våra tillväxtsiffror har hört till EU:s sämre två år på raken, arbetslösheten är hög. Syftet med de snabba sänkningarna nu är att tina upp svensk ekonomi – och det är Riksbanken själv som frusit ned den.

Det är inte så mycket att säga om att Riksbanken höjde räntan och att man gjorde det kraftigt hösten 2022, med tanke på hur hög inflationen var.

Vi har också haft en finanspolitik som varit överdrivet försiktig, vilket bidragit till att lågkonjunkturen blivit så utdragen. Framför allt snålheten gentemot kommunsektorn har varit skadlig med varsel av lärare och vårdpersonal.


Det tyngsta argumentet för att stå utanför euron har hela tiden varit möjligheten att föra en självständig penningpolitik – anpassad efter svenska omständigheter.

Men det är ändå svårt att undkomma slutsatsen att Riksbanken begick ett betydande misstag när den – efter att ha vridit upp räntan till 3 procent i februari 2023 – fortsatte att höja.

Inflationen hade vänt neråt och prognoserna pekade på att den skulle fortsätta sjunka.  Framför allt stod Sverige ut i en internationell kontext: Löneökningarna var modesta, finanspolitiken återhållsam och hushållen räntekänsliga.

Det fanns skäl att ta det lugnare än euroområdets centralbank, ECB. Ändå följde man efter – upp till 4 procent.

Alla kan göra misstag. Läget var inte glasklart. Riksbanken har under de senaste åtta månaderna försökt kompensera genom att sänka snabbare.

Ändå är oförmågan att förhålla sig till de svenska omständigheterna våren 2023 värda att uppehålla sig vid.

För Sverige har valt att stå utanför eurosamarbetet. Det för med sig kostnader för svenska företag som får parera en volatil krona. Och för konsumenter, som får sin köpkraft urgröpt i oroliga tider då kapital söker sig till de stora valutorna.

Men också i form av en svagare svensk röst i Bryssel.

Det tyngsta argumentet för att stå utanför har hela tiden varit möjligheten att föra en självständig penningpolitik – anpassad efter svenska omständigheter. Om ekonomierna på kontinenten är överhettade men den svenska inte är det, ska vi inte utsättas för samma strama räntepolitik.

I skarpt läge visade Riksbanken att det är lättare sagt än gjort.

Läs mer:

DN:s ledarredaktion: Allt Trump säger och gör pekar på en mörk tid för Gaza

Amanda Sokolnicki: Ruben Östlund är en mästare – på att springa makthavares ärenden

Share.
Exit mobile version