Det är slutet av maj, och Stockholm får besök av en Nobelpristagare i litteratur. Den rumänsk-tyska författaren Herta Müller, som fick priset 2009, talar på ett seminarium arrangerat av organisationen Judisk kultur i Sverige.
Under rubriken ”Jag kan inte tänka mig världen utan Israel” – ett citat av poeten Paul Celan – håller Müller ett anförande som märkligt nog knappt uppmärksammats alls vare sig i Sverige eller övriga Europa. Det är ett brandtal där hon är oerhört konkret i sitt stöd för Israels rätt att existera, i sin kritik av antisemitism och auktoritära makter som Hamas och Iran – och i sitt ställningstagande för demokratin.
Müller konstaterar att Hamas mål och önskan, liksom för Irans diktatur, är utrotandet av judar och krossandet av Israel som stat.
”Det finns ett iranskt talesätt: Israel behöver sina vapen för att beskydda folket, och Hamas behöver folket för att beskydda sina vapen”, konstaterar Nobelpristagaren.
”(Den palestinska) befolkningen hålls medvetet kvar i fattigdom samtidigt som Hamas ledarskapsklan blir ofantligt mycket rikare – i Qatar.”
Müller konstaterar att Hamas mål och önskan, liksom för Irans diktatur, är utrotandet av judar.
”Vi har israelerna precis där vi vill ha dem”, sa Hamasledaren Yahya Sinwar nyligen medan den palestinska civilbefolkningen dog i tusental. Hamas utgör, även i en framtid med en mindre extrem israelisk regering och ett avslutat krig, ett hot mot såväl israeler som palestinier.
Herta Müller gör också den självklara jämförelsen mellan den antisemitiska blodlusten vid Hamas attack den 7 oktober och några av de värsta övergreppen mot judar under andra världskriget. Och hon lyfter vad som borde vara en självklarhet: Det är fullständigt obegripligt att den progressiva vänstern så ofta väljer att blunda för övergrepp som begås i islams namn av fascistoida rörelser som Hamas och skurkstater som Iran.
”Hamas straffskala för homosexuella går från minst 100 piskrapp till döden … Och jag undrar varför (demonstranterna) inte bryr sig om att Hamas inte skulle tolerera ens den minsta manifestation för kvinnans rättigheter. Eller att kvinnor som utsatts för sexbrott den 7 oktober paraderades som krigsbyten.”
Nyckelorden i Müllers tal är kanske dessa: ”Jag levde under diktatur i mer än 30 år. När jag kom till Västeuropa kunde jag aldrig föreställa mig att demokrati skulle bli så ifrågasatt. (Unga människor) verkar ha förlorat förmågan att skilja mellan demokrati och diktatur.”
Nu hörs genast motfrågorna: Så protester mot Israel och kriget är alltså automatiskt antisemitism och diktaturkramande?
Naturligtvis inte. I helgen demonstrerade till exempel tiotusentals israeler i Tel Aviv för omedelbart eldupphör i Gaza och mot regeringen Netanyahu. Det är fullt legitimt och rimligt att kräva vapenvila och fred, att Israels regering omedelbart utreder mycket allvarliga misstankarna om övergrepp och krigsbrott under kriget – och att palestinierna på sikt får leva i en egen stat.
Israel är en demokrati, om än med brister. På demokratier har man all rätt att ställa höga krav, också på hur de för krig.
Flera av dem beskriver sig som ”förtvivlade medlemmar av den progressiva vänstern”.
Vad som får Herta Müller att känna att det är nog är just blindheten för vad Hamas är för en organisation, ensidigheten när alla krav riktas mot Israel och alltför få röster höjs för vad som är nödvändigt för en långsiktig fred – ett demokratiskt Palestina som respekterar mänskliga rättigheter.
Och det gäller inte bara Müller. Femton författare från bland annat England, Frankrike och USA deltar hos Judisk kultur i Sverige. Flera av dem beskriver sig som ”förtvivlade medlemmar av den progressiva vänstern”, enligt författaren Ulrika Knutson som bevakar seminariet.
”Det kändes som om den politiskt korrekta vänstern plötsligt var lättad över att få sjunga ut, att få utpeka Israel och judar som onda”, sa Joshua Cohen, författare till den uppmärksammade romanen ”Netanyahus”.
Var någonstans har protester mot Israel följts av ännu skarpare protester mot Hamas? Bland studenttälten? På storstädernas gator? Under Eurovision?
Cohen, Herta Müller och de andra författarna pekar rakt på den stora blinda fläcken hos en del propalestinska aktivister. När ni sjunger om ett Palestina ”mellan floden och havet” – vad är det då ni hyllar? Exakt vad är det ni ropar efter?
Läs också:
Margit Silberstein: Vad har inte hänt i Almedalen?
Susanne Nyström: Friskolorna har slagits med kritiker i flera decennier
