Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Vapenvila i handelskriget – det förväntar sig de flesta när Donald Trump och Xi Jinping träffas i Sydkorea på torsdag.
Ramarna för ett avtal finns på plats, redo för ledarna att färdigställa, förklarade USA:s finansminister Scott Bessent i helgen efter sitt möte med den kinesiske förhandlaren He Lifeng. Kina pausar sina exportrestriktioner på kritiska mineraler. En radda amerikanska tullar läggs på is.
Bessent var uppenbart nöjd när han berättade om resultatet. Handlar det om att amerikanerna satt kineserna på plats – att Trumps tuffa stil tvingat dem att backa?
Ingenting tyder på det. Tarifferna är jobbiga för en kinesisk ekonomi som sedan flera år går mycket knackigt, märkt av en pyrande fastighetskris och oroliga hushåll. Den är beroende av export och Peking vill säkert ha en respit. Men liksom vid vårens paus verkar amerikanerna pusta ut mest.
Tullarna är inte hållbara, sa Trump själv häromveckan, i något av ett erkännande om att han förhävt sig.
Dessutom inser Kinas ledare att även om en del saker Trump gör är obekväma för dem på kort sikt, så är varje dag med honom i Vita huset en gåva.
Det finns en seglivad myt om att Donald Trump på ett unikt vis insett hotet från Peking och gör något åt det. Och det hade ju varit fantastiskt om det vore så: en silverkant på ett i övrigt mörkt presidentskap. Men så är det inte.
Insikten att Kina är en utmanare och att Xi Jinping har enorma maktambitioner delas av i princip alla i Washington – både demokrater och republikaner.
Donald Trump skiljer ut sig, inte genom att slå mer och hårdare mot Peking – utan genom att slå mot alla.
Joe Biden införde restriktioner när det gällde tekniköverföring och stärkte banden till USA:s allierade i Stilla havet. Han förklarade att han tänkte försvara Taiwan om fastlandet attackerade.
Donald Trump skiljer ut sig, inte genom att slå mer och hårdare mot Peking – utan genom att slå mot alla. De allierade som Biden samlade beläggs också med tullar. Taiwan ser presidenten uppenbarligen främst som en värdefull bricka – inte en demokratiskt styrd ö som inte får slukas av diktaturen.
USA ska fokusera mer på det egna närområdet – Grönland, Panama, Argentina – mindre på resten av världen, det är en central del av ”Make America Great Again”-utrikespolitiken. En ny nationell säkerhetsstrategi som just lägger fokus på den västra hemisfären väntas presenteras i närtid.
Fortsätter det så här kommer resten av världen sluta göra affärer med Kina, sa Bessent när Peking började ransonera sina mineraler förra månaden. En gång i tiden hade det legat något i det. Så här lynnigt kan inte en kinesisk regim bete sig om den vill betraktas som pålitlig handelspartner av andra. Problemet är att Washington också beter sig så just nu.
Det tvingar inte minst länderna i Asien att uppdatera sina kalkyler. Vågar de stå upp för sig själva när Peking ställer krav? Kan de räkna med amerikansk uppbackning?
Kommer Kina att dominera världen? Den frågan har återkommit det senaste decenniet, i takt med landets ekonomiska utveckling och växande militära muskler.
Svaret har alltid varit nej – det går inte att rucka på USA. Landet har en unik geopolitiskt position: ekonomisk och militär råstyrka, en valuta som såväl global handel som det internationella finansiella systemet bygger på, allianser som spänner runt jorden. Och så har landets frihetliga politiska modell ägt en unik attraktion på människor världen över.
Allt detta ger sig Donald Trump på. Det kan så klart Xi Jinping leva med.
Läs mer:
Max Hjelm: De struntar i om brottsligheten ökar – bara barnen spärras in
Ledare: Tycka vad man vill om MP – vad de gröna gör är unikt just nu




