Veckans klimatnyheter kan sammanfattas med att det är stor skillnad på teori och praktik. Vad länder säger att de ska göra för att ställa om är nämligen en sak – vad de faktiskt gör är något helt annat. Det visar en färsk rapport från FN:s miljöorgan Unep.
Därför blev 2023 ytterligare ett dystert rekordår när det gäller utsläppen av växthusgaser. Med FN:s generalsekreterare António Guterres ord befinner vi oss i ett läge där vi ”balanserar på avgrundens rand”. Och fortsätter vi som nu är världen på väg mot 3,1 graders uppvärmning, vilket kan jämföras med 1,9 grader om alla länder som lovat nollutsläpp lyckas.
Så: Varför har inte världens länder gjort mer?
Frågan ställdes i Sveriges Radios ”Studio Ett” till Markku Rummukainen, professor i klimatologi och tidigare svensk representant i FN:s klimatpanel IPCC (24/10).
Det får man väl fråga världens länder, löd det korta svaret – och givet hur allvarlig situationen är hade det onekligen varit praktiskt att veta vem man ska ringa om man vill prata med världen.
Att målen ligger fast har närmast använts som ett mantra, trots att riktningen konsekvent pekat åt ett helt annat håll.
Därefter utvecklade Rummukainen resonemanget med att anledningen till att det inte går fortare bland annat handlar om prioriteringar och att man inte kommer överens politiskt. Det är två faktorer som känns igen i det svenska regeringsunderlagets klimatpolitik, som synades i sömmarna samma dag som FN-rapporten publicerades.
Då offentliggjorde Statistikmyndigheten SCB nya siffror som visar att klimatutsläppen i Sverige steg rejält under årets första sex månader och kopplar det till en växande användning av diesel. Det beror i sin tur sannolikt på att regeringen vid årsskiftet sänkte reduktionsplikten – alltså andelen biodrivmedel – från 30,5 till 6 procent för diesel och från 7,8 till 6 procent för bensin, vilket inte är ett olycksfall i arbetet.
Halvvägs in i mandatperioden är det tydligt att Tidöpartierna konsekvent minskar anslagen till klimatomställningen i sina budgetar, samtidigt som de gör det billigare att släppa ut. Dessutom dröjde det över två år från att regeringen tillträdde tills den ens presenterade direktiv för den utredning som ska ta fram förslag på styrmedel för att nå klimatmålen. Och att målen ligger fast har närmast använts som ett mantra, trots att riktningen konsekvent har pekat åt ett annat håll.
Det är som sagt stor skillnad på teori och praktik – såväl i Sverige som i resten av världen.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Välkommen till en helt vanlig nyhetsvecka i skolskandalernas Sverige
DN:s ledarredaktion: SD:s rötter är i vit makt-rörelsen – men det får man väl inte säga i det här landet
