Från och med den första juli är det i Sverige förbjudet att förneka eller förringa Förintelsen. Liknande förbud finns i de flesta västländer, och att vi saknade en sådan lag gjorde att Sverige riskerade att dras inför EU-domstolen. När förslaget presenterades i våras använde dock kulturminister Parisa Liljestrand (M) en säregen argumentation. Hon hävdade då att yttrandefriheten över huvud taget inte skulle påverkas av förbudet.
I samma veva kommenterade Liljestrand utredningen om hur det som kallas vandel ska påverka människors möjlighet att få asyl. I vandelsbegreppet ingår vad en person har sagt, som till exempel om man i Sverige har kritiserat socialtjänsten. Även då menade kulturministern att yttrandefriheten inte påverkas, eftersom alla människor även fortsatt skulle vara fria att säga vad de vill. Som asylsökande skulle man bara få ta konsekvensen av det, och alltså åka ur landet.
Vet vår kulturminister vad yttrandefrihet är?
Om motsvarande kunskapsbrist om grundläggande fri- och rättigheter gäller hela regeringen blir det dock enklare att förstå en hel del av den hittills förda politiken. För sällan har det på så kort tid lagts så många förslag och stiftas så många lagar som inskränker rättigheter i det här landet.
Det började med spionerilagen som trädde i kraft i januari 2023 och förbjöd grundlagsskyddade medier att publicera sådant som kan skada Sveriges relation till främmande makt. Den var ett arv från den tidigare S-regeringen, och man bör påpeka att de flesta av dessa rättighetskapningar förs fram i stor politisk enighet mellan blocken.
Om det hamnar hos UD blir det alltså en fråga för regeringen, som får bestämma i förväg över vilka yttranden som bör censureras. Det är försiktigt uttryckt ingenting som hör hemma i en demokrati
Sedan i vintras kom en parlamentarisk kommitté, där alla partier utom Miljöpartiet ville ge regeringen frihet att mer eller mindre efter eget kynne ta över den lagstiftande makten från riksdagen. Ja, det skulle gälla i en ”allvarlig fredstida kris”, men vad som utgör en sådan ville partierna låta regeringen avgöra själv. Och om riksdagen gick med på att överföra sin makt till regeringen skulle det krävas en kvalificerad riksdagsmajoritet för att ta tillbaka den igen.
Nu i början av sommaren presenterades så den utredning som tillsattes efter förra årets koranbränningar och de både politiska och säkerhetsmässiga konsekvenser de fick, med ett försenat Nato-medlemskap och ökat terrorhot mot Sverige. Utredningen vill ge polisen rätt att neka demonstrationstillstånd om det kan leda till brottslighet som hotar Sveriges säkerhet. Det handlar alltså inte bara om huruvida demonstranterna själva riskerar att göra något brottsligt, utan också om deras yttranden, precis som vid koranbränningarna, kan leda till att andra hotar Sverige.
Vem som ska avgöra när den risken bör leda till förhandscensur slår utredaren inte fast, utan föreslår att det antingen bör ligga på Utrikesdepartementet eller på Säpo.
Om det hamnar hos UD blir det alltså en fråga för regeringen, som får bestämma i förväg över vilka yttranden som bör censureras. Det är försiktigt uttryckt ingenting som hör hemma i en demokrati.
Och om det blir en fråga för Säpo hamnar man i samma situation som alltid när deras utlåtanden får styra. Säkerhetspolisens analyser och underrättelseuppgifter är av naturliga skäl ofta sekretessbelagda. Vi skulle alltså få ett läge där människor kan nekas demonstrationstillstånd utan att få reda på varför.
De flesta av dessa lagar och förslag utgår från reella problem, som möjliga hot mot svensk säkerhet eller bristande beslutsförmåga i kris. Men att regeringen gång på gång helt verkar bortse från vikten att ta hänsyn också till grundläggande fri- och rättigheter är minst sagt beklämmande.
Läs mer:
Ledare: Vem står näst på tur att hota rikets säkerhet?
Ledare: Regeringen vill ge sig själv mer makt – och kunna utfärda undantagstillstånd
