Många svenskar ser med bestörtning på vad Donald Trump gör med den amerikanska demokratin.
Studenter har spärrats in utan andra skäl än att de uttryckt saker som administrationen inte gillar. Invandrare deporteras till utländska skräckfängelser utan rättslig prövning. Presidenten roffar åt sig makt som enligt grundlagen ligger hos kongressen. Försvarsministern sprider säkerhetsklassad information som sätter enskilda militärer i fara.
Det är onekligen lätt att förfasas. Men hur står det till i Sverige med våra medborgerliga fri- och rättigheter? Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson ställde frågan efter avslöjandet om att försvarsminister Pete Hegseth delat topphemlig information om USA:s planerade anfall mot Houthirebellerna i en gruppchatt dit de av misstag bjudit in chefredaktören för The Atlantic: Hade en sådan skandal ens kunnat avslöjas här?
Den 1 januari 2023 började den så kallade spionlagen att gälla, som gör det förbjudet också i grundlagsskyddade medier att röja uppgifter som kan skada Sveriges relationer med andra länder eller internationella organisationer. I den där chattgruppen talade både Hegseth och vicepresident JD Vance öppet om sin avsky för Europa och det delades uppgifter som USA fått från israelisk säkerhetstjänst. Israelerna blev rasande efter avslöjandet, eftersom det hotade deras källor i Jemen. Hade en svensk redaktör kunnat publicera motsvarande svenska uppgifter utan att riskera fängelse? Kanske. Ingen vet säkert hur lagen ska tolkas.
Det är lätt att tänka att vagheten i alla dessa stora inskränkningar av våra medborgerliga fri- och rättigheter är del i poängen.
Den planerade vandel-lagstiftningen innebär i sin tur att vi ska kunna utvisa personer enbart för att de sagt fel saker. Regeringens utredare Robert Schött gav i ”Rapport” rådet att den som inte är svensk medborgare ska ”vakta sin tunga” för att inte riskera sitt uppehållstillstånd. Det handlar alltså inte bara om yttranden som i sig är olagliga, som förtal eller uppvigling, utan också om sådant som kan hota ”allmän ordning”. Precis som med spionlagen är formuleringen vag och det är oklart var gränserna går.
Sverige har inte samma typ av maktdelning som USA. Där ska enligt grundlagen den lagstiftande, verkställande och dömande makten kontrollera varandra så att ingen del av staten blir maktfullkomlig. Det är den principen som Donald Trump gång på gång utmanar för att ge sig själv mer makt.
Här säger vi i stället att all makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. För ett drygt år sedan enades dock alla partier utom Miljöpartiet i en parlamentarisk kommitté om lagstiftning som gör det möjligt att vid behov flytta betydande delar av den makten till regeringen.
Kommittén tillsattes efter pandemin, när många ansåg att det var för krångligt för regeringen att gå via riksdagen för att exempelvis hindra smittspridning. Därför föreslogs att riksdagen vid en allvarlig fredstida kris ska kunna överlåta makten om allting utom grundlagsändringar till regeringen. I ett akut läge ska regeringen själv kunna ta sig den makten och fråga riksdagen i efterhand.
Vad är då en allvarlig fredstida kris? Det ville inte kommittén precisera utan lämnade det åt regeringen själv att bedöma.
Det är lätt att tänka att vagheten i alla dessa stora inskränkningar av våra medborgerliga fri- och rättigheter är del i poängen. Vi ska inte veta exakt när vi bryter mot lagen eller när politikerna har rätt att ge sig själva mer makt.
Sverige är inte USA och vi har lyckligtvis ingen Donald Trump. Men varför inför vi då lag efter lag som minskar enskildas frihet och bäddar för den sortens auktoritära ledare?
Läs mer:
Susanne Nyström: Liberalerna förtjänar en bättre partiledare
DN:s ledarredaktion: Ebba Busch vände hela den svenska opinionen – och hon kan göra det igen
