Parviz Rahnemoun kom till Sverige från Iran för sju år sedan. Han fick avslag på sin asylansökan men gjorde ett så kallat spårbyte – om han fick en tjänst kunde han vara kvar i Sverige med ett arbetstillstånd. Sedan dess har han arbetat och betalat skatt. Köpt ett hus och fått fast tjänst. Hans dotter är född i Sverige (SVT 21/5).
Men nu hotar utvisning, då regeringen sedan den 1 april i år tagit bort möjligheten att göra ett spårbyte. Även de som har jobb i Sverige behöver lämna om de en gång i tiden fick nej på asylansökan. Väl tillbaka i sitt hemland kan de söka ett nytt arbetstillstånd. Det är med andra ord ineffektivt krångel för den som får en ny tjänst, och ett effektivt sätt att se till att många som bidrar till svensk ekonomi i dag aldrig kommer tillbaka.
Parviz Rahnemoun är rädd att bli en av de senare, då han fått en kallelse till domstol i Iran, angående tidigare engagemang i det kurdiska politiska partiet Komalah. Hans pappa dödades av regimen på grund av samma partimedlemskap, då Rahnemoun var liten.
Inför att spårbytet avskaffades konstaterade migrationsminister Johan Forssell (M) att ”särbehandlingen som har funnits kommer inte att vara kvar” (DN 5/3).
Det är väl ingen som vill ha ett orättvist migrationssystem, men nu handlar det ju om folk som redan är här och bidrar. Och som regeringen medvetet försvårar för.
Till SVT vill Parviz Rahnemouns chef inte använda fula ord, men han konstaterar att ”något är fel” och att avskaffandet av spårbytet verkar vara symbolpolitik.
Resultatet blir ett system där även den som gör allt rätt behandlas som att den gjort fel
Det kan man verkligen tycka. Symbolisk tuffhet definierar tyvärr en stor del av migrationspolitiken – lagar som bara är utformade för att kunna ge fler avslag och skryta om det. Resultatet blir ett system där även den som gör allt rätt behandlas som att den gjort fel.
Det gäller inte bara spårbytet.
25-årige Shahrdad kom till Sverige för över 10 år sedan, hans mamma har fått permanent uppehållstillstånd men inte Shardad själv (SvD 20/5). Efter långa uppehållstillståndsprocesser förstod han till slut att för att få stanna i Sverige behövde han hoppa av universitetsstudierna och ta ett jobb. Trots att han gjorde just det utvisas han nu, då jobbet inte utannonserats på rätt sätt. Var är rimligheten i ett sådant system?
Ibland måste man ta till fula ord: Det är som att reglerna är till för att jävlas med folk.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Alla partier behöver någon som säger det obekväma
Amanda Sokolnicki: Släpp in palestinier i Sverige – vi kan inte bara se på