Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
I början av veckan pratade Ebba Busch (KD) löst om att samarbeta med Socialdemokraterna (SvD 10/11). Om målet verkligen är att skaffa sig ”flera handlingsalternativ” vid ett knepigt valresultat – eller om syftet snarare är att profilera sig som ”pragmatikern” i stället för ”sluggern” – kan diskuteras.
Men i sak borde Ebba Buschs idé om att göra upp med S inte vara särskilt kontroversiellt. I många andra länder är breda överenskommelser vardag – och det finns ingen anledning till att det inte skulle kunna vara så även i Sverige.
Därför är det anmärkningsvärda med Ebba Buschs utspel inte beskedet i sig. Det som sticker ut är Moderaternas överreaktion. Flera företrädare exploderade direkt och började krypskjuta.
Ungdomsförbundets ordförande Douglas Thor slog fast att KD nu ”kan tänka sig genomföra röd politik med S” – utan att dra slutsatsen att ett samarbete även kan innebära att S genomför blå politik med KD. Vidare menade han att det är bra att det blir tydligt för väljarna om en röst på Busch kan vara en röst för Magdalena Andersson (S) som statsminister. Och en annan partist gick så långt att han hävdade att KD:s existensberättigande hotas om en röst på partiet inte är en röst på en borgerlig regering.
Reaktionerna påminner om dem i januari 2019, i samband med att det stod klart att Liberalerna och Centerpartiet tänkte släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister, i utbyte mot att han accepterade stora bitar av deras politik.
Själva poängen med ett flerpartisystem är just att alla kan agera självständigt och odla sin särart.
Ulf Kristersson (M) kallade det för ”en absurd regeringsbildning” och hävdade att L och C lurats in i en överenskommelse. Dåvarande KD-polikern Sara Skyttedal pekade ut Centerledaren Annie Lööf som en Quisling. Och dessförinnan hade det även funnits gnissel på ”den andra sidan”, då många socialdemokrater varit frustrerade eftersom Miljöpartiet i Stockholm under hösten anslutit till ett blågrönt styre med stort genomslag för MP:s frågor.
Gemensamt för då och nu är att bilden som målas upp är att en del partier bara har ett enda uppdrag: vara dörrmatta åt M eller S, oavsett vilken politik som drivs. Men ett partis existensberättigande kan inte baseras på att det ska vara en garant för att ett annat parti ska få statsministerposten.
Tvärtom är själva poängen med ett flerpartisystem just att alla kan agera självständigt och odla sin särart. I det ingår att kunna sluta olika uppgörelser för att få igenom sin egen politik.
Den möjligheten är inte minst viktig för ett litet parti. Annars är risken att det – för att tala med Ebba Busch – blir taget för givet.
Läs mer:
Ledare: Antingen höjer vi tempot – eller så får vi hoppas att barnen förlåter oss
Ledare: Regeringen gör allt för kärnkraften – utom det som krävs
