Den judiska traditionen att ”sitta shiva” – att iaktta en rituell sorgeperiod efter ett dödsfall – stammar från det hebreiska ordet sheva, som betyder ”sju”.
I Första Moseboken sörjer Josef, efter att ha begravt sin far Jakob, med ”en stor och högtidlig dödsklagan” i sju dagar. I Bibelns profetiska bok ”Job” förlorar Job alla sina ägodelar, sina sju söner och sina tre döttrar, varefter hans följeslagare sätter sig med honom på marken och försöker trösta honom i sju nätter och sju dagar.
Årtusenden senare, i judiska samhällen över hela världen, är ritualen fortfarande den samma. Den sju dagar långa sorgeperioden inleds på begravningsdagen, då de närmaste familjemedlemmarna manas att ”sitta”. Under denna tid är varje form av vardagliga rutiner förbjuden. En sörjande får varken arbeta eller laga mat, städa eller bada. Man måste stanna kvar i den avlidnes hem och sitta så nära marken som möjligt för att förkroppsliga hur djup sorgen är. Ytterdörren måste lämnas öppen för eventuella besökare; deras roll är att hjälpa till med familjens vardagsrutiner.
Under hela denna sorgeperiod måste de sörjande avstå från njutning. De måste riva sönder sina kläder för att avspegla hur söndertrasade deras själar är och för att visa hur oviktigt det jordiska är. De måste också täcka över sina speglar, för att inte distraheras av utseendet när de vänder blicken inåt.
Det är inte tillåtet att hälsa de sörjande med något ord som kommer från roten shin-lamed-mem, det semitiska ursprunget till hebreiskans shalom (och arabiskans salām). Någon sinnesro får inte förekomma under sorgeperioden.
Sorgen, den mest behärskade av känslor, måste få ett formellt slut
På den sjunde och sista dagen uppmanas de som kommit för att kondolera att ”väcka” de sörjande och hjälpa dem att resa sig. Sorgen, den mest behärskade av känslor, måste få ett formellt slut. Sju hela dagar, den tid det tog för Gud att skapa världen och allt levande, är knappt tillräckligt för oss människor att sörja ett enda liv, att höja oss över vår jämmer.
Judendomen har budord som styr varje aspekt av det mänskliga livet, från födelsen till döden. Men den ger mindre vägledning om hur man ska kunna hålla den sorts shiva som krävs efter en massaker som den som inträffade den 7 oktober 2023 – shiva b’October på hebreiska – eller det krig som följde därefter.
Om man har förlorat sin son, dotter, mor och make på en och samma dag, ska de då sörjas kollektivt, eller finns det någon särskild ordning? Ska man sitta sju dagar i shiva för varje enskild individ, eller kollektivt under en enda vecka? Vad gör man om man inte har någon kropp att begrava? Eller om kroppen hålls i fångenskap som gisslan – ska man börja sörja utan begravning eller vänta på att kroppen återlämnas? Vilken roll har de som ska trösta om de själva är i sorg? Och hur markerar man slutet på shiva om man saknar vardagliga rutiner eller ens ett hem att återvända till, mitt under brinnande krig?
Alltsedan denna ettåriga shivas första veckor har jag sökt svar på frågor som dessa – sökt efter ett sätt att sörja och ett sätt att resa mig. Ett sätt att än en gång få säga ”shalom”.
Den 7 oktober mördade Hamas på många sätt det som återstod av den israeliska fredsrörelse som Netanyahu har försökt förstöra under sina 17 år vid makten
Jag har intervjuat hundratals sörjande föräldrar och barn, överlevare och räddningspersonal. Från vänsterorienterade kibbutzniks, israeliska palestinier och Förintelseöverlevare till flyktingar från Ukraina och Ryssland. Jag undersökte inte bara deras sista ögonblick, utan även deras liv, tro, samhällen och familjehistorier.
Den 7 oktober 2023 mördade Hamas på många sätt det som återstod av den israeliska fredsrörelse som Netanyahu har försökt förstöra under sina 17 år vid makten. Kibbutz-borna vid gränsen, som gått i bräschen i förespråkandet av en palestinsk stat och en tvåstatslösning, drabbades hårdast av denna attack.
Ta Kibbutzen Be’eri till exempel. Dess medlemmar transporterade frivilligt palestinska patienter till israeliska sjukhus och donerade varje år tusentals dollar till familjer i Gaza. Den 7 oktober blev var tionde invånare i Be’eri antingen mördad eller kidnappad. Många av dem var äldre och barn. De flesta av deras hus förstördes och brändes. Eller ta Kibbutzen Kfar Aza, som firade en årlig drakfestival med fredstema, där budskap om samexistens flögs så pass högt i skyn att de kunde tas emot av barnen i Gaza. Även där är en av tio invånare antingen död eller hålls som gisslan i Gaza.
Om det israeliska valresultatet enbart hade grundats i rösterna från några av dessa kibbutzim, skulle Netanyahus Likudparti inte ens ha klarat spärren till Knesset.
Medan de hävdvunna fredsfästena förstördes hade den unga generation som skickades till slagfältet för att utkämpa detta krig aldrig ens känt till någon annan verklighet än en som är dränkt i blod. Jag själv tillhör denna förlorade generation, född efter mordet på premiärminister Yitzhak Rabin och Osloavtalets kollaps. Hälften av israelerna är under trettio år; hälften av palestinierna i Gaza är under arton år. Våld är det enda vi känner till, och vi har fått höra att det är något oföränderligt.
Netanyahu valde en militär strategi i stället för att sondera politiska lösningar
Netanyahus slogan i valet 1996, bara några månader efter mordet på Rabin, var slående nog: ”Netanyahu – att sluta fred med säkerhet”. På den tiden handlade debatten om hur man skulle skapa fred, inte om man skulle göra det.
Och om vi spolar fram tre decennier så är freden nästan tabu i våra samhällen.
Under Netanyahus 17-åriga ledarskap – det är längre än till och med Ben-Gurions mandatperiod – ersattes de tidigare så mainstream-aktigt centristiska rösterna som krävde ett slut på konflikten, med en strategi för att ”hantera” den. Netanyahu valde en militär strategi i stället för att sondera politiska lösningar, och lovade att militära tekniker som luftvärnsrobotsystemet Iron Dome skulle räcka för att skydda israelerna, stärka ekonomin och göra honom själv omvald.
När jag genomförde min forskning frågade jag några av de sörjande familjerna om och hur deras politiska åsikter hade förändrats efter morden på deras närmaste. Det var en svår fråga. Men israelerna har fötts in i att ställa och besvara just sådana frågor, och att existera inom dem.
Somliga av vänsterfamiljerna jag har pratat med har blivit alltmer övertygande om sina fredsprinciper, medan majoriteten har gått i motsatt riktning, åtminstone för tillfället. De menar att de har varit naiva eller dumma som trott att israeler och palestinier någonsin skulle kunna leva tillsammans. De är rasande på Hamas, men också på den egna regeringen, som de anser har övergett dem. Många ångrar sina försök att knyta vänskapliga band med Gazaborna.
Varje tragedi bara förstärker och vidgar murarna mellan oss, eftersom varje sida förnekar den andra sidans rätt att sörja
På den politiska skiljelinjens andra sida, bland de efterlevande som beskriver sig som höger, är också de som stödde Netanyahu i en djup kris. De delar en känsla av att allt de litat på och investerat i har misslyckats. Om inte ens den mest högerorienterade regeringen i Israels historia har kunnat skydda dem, så kan ingenting göra det. Den enda möjliga lösningen, eller skyddet, kanske ligger hos individen: israeliska ansökningar om vapenlicenser och vapenköp har skjutit i höjden sedan den 7 oktober.
När vi nu uppmärksammar ettårsdagen är jag rädd att vi är fängslade i en beständig sorg – en ändlös shiva. Israeler och palestinier har blivit blinda för varandra och döva för den andres klagan, ovilliga eller oförmögna att erfara den ömsesidiga smärtan, den gemensamma förlusten. Varje tragedi bara förstärker och vidgar murarna mellan oss, eftersom varje sida förnekar den andra sidans rätt att sörja.
Vi lever i polariserade tider. Dessa mänskliga berättelser – dessa förmänskligande berättelser – är viktigare än någonsin. För att möjliggöra något som helst motstånd, för att hitta en diplomatisk lösning, måste det första steget grunda sig i något mänskligt – empati. Litteratur, berättelser, är det bästa sättet för att åstadkomma det.
Jag klamrar mig fast vid hoppet att min generation – vi som föddes in i konflikter och skickades ut i krig vi inte valde – ska hitta styrkan att fortsätta följa den väg mot fred som våldet stängde innan vi ens föddes. Må vi upprepa Rabins ord när han undertecknade Osloavtalet: ”Vi soldater som har återvänt från blodbesudlade strider, vi som har kommit från ett land där föräldrar begraver sina barn… Vi säger till er i dag med hög och tydlig röst: Nog med blod och nog med tårar. Nu räcker det.”
Fakta.Lee Yaron
Lee Yaron är född i Tel Aviv och journalist på israeliska tidningen Haaretz. Hon är bosatt både i Tel Aviv och New York. Hon är aktuell med boken ”10/7: 100 Human stories”, där hon tecknar porträtt av 100 människor, döda liksom levande, som bodde nära gränsen till Gaza och som drabbades av Hamas terrorattack den 7 oktober.
Översättning från engelska: Jonas Thente
