Teateråret börjar med tråkiga nyheter från Scarborough. Intresset för Alan Ayckbourns dramatik närmar sig nollpunkten. Scarborough, den lilla staden på Englands östkust där Ayckbourns pjäser har premiär på Stephen Joseph Theatre innan de vandrar vidare till London och världens scener. ”Vår tids Molière”, som han fick heta. Inte längre, inte i Sverige, ett av hans trognaste fästen, från Dramaten till Norrbottensteatern.
Teatern med sin konjunkturkänslighet äter förr eller senare sina barn. Redan för nio år sedan skrev skådespelaren Andreas T Olsson en artikel i Teatertidningen med den profetiska rubriken: ”Ayckbourn, är inte han död?” Man tycker att vår dåraktiga tid borde vara den självklara spelplatsen för Alan Ayckbourns balansövningar på gränsen mellan det vardagliga och det dödsföraktande.
En av mina favoriter är ”Body language”, där två unga kvinnor på ett skönhetsinstitut råkar få sina huvuden avklippta av rotorbladet på en helikopter och därefter får fel huvud transplanterat på sina i övrigt friska kroppar. Kirurgen är en fingerfärdig rysk specialist.
Lätt att känna igen sig.
Jag tvivlar inte desto mindre på att Alan Ayckbourns vikande popularitet handlar om konjunkturer i vanlig mening, det vill säga smak och nya trender. Världen har snurrat ett halvt varv, för litteraturens del i den olycksbådande riktning som Victor Malm diagnostiserar i sin nyårskrönika om litteraturbegreppets skenbara varaktighet (Expressen 30/12):
”Ordet ’litteratur’ är besvärligt. Oftast använder vi ju det för att mena något som är mycket gammalt och till synes beständigt. Homeros och Dante, Austen och Dickinson. Lika levande i dag som i går. Det döljer faktumet att litteraturen är en föränderlig social institution, som till allas vår besvikelse definieras mindre av en essens (’det litterära’) än juridik … Litteraturen ska numera ha ett viktigt ämne, göra samhällsnytta … Gärna originell, men de rent litterära frågorna är alltid underordnade nyttan.”
På teaterns område har nyttan visserligen alltid spökat, vilket Muminmamman upptäcker och förskräckt utbrister när teaterråttan Emma förklarar för henne vad teater är: En uppfostringsanstalt!
Vad är skillnaden? Litteraturen har fortfarande en fördel, mer än tidigare med hjälp av närbelägna samhällsfunktioner som skola och läsförmåga. Den hotas av nya kulturvanor men behåller sin prestige, det vill säga måste räddas (litteraturkanon); medan scenkonstens vara eller inte vara vilar på den snabbt krympande offentligheten. För femtio år sedan kunde en premiärkväll med Fria Proteatern, till exempel ”Typerna och draken”, kännas mer som en partikongress inför jublande anhängare än som en konstnärlig kick; ändå fick den omedelbart spridning i det offentliga rummet. Bergmans antipod.
Detta allmänintresse var inte uteslutande – som man kunde tro – ”vänsterns” förtjänst, även om Dario Fo, återkommande gäst på Stockholms stadsteater, talade om teatern som ”folkets främsta uttrycksform”. En ung Lars Norén kunde orsaka moralpanik när den politiska teatern lämnade över till mer psykologivänliga strömningar på åttiotalet. Jag minns den infekterade debatt som bröt ut när Uppsala stadsteater spelade ”Underjordens leende” och en insändare i lokalpressen utlöste rikslarm: ”En handling med en uppsjö av våld, sadism och psykopatiska absurditeter.”
Rör inte min familj!
I dag föds succéerna och försvinner lika snabbt. Jag har aldrig tidigare varit med om att det är så tyst, som om scenkonsten hade hamnat i skuggornas rike, förminskad till ett specialintresse. Man gläds åt ett undantag som Aftonbladets teaterpodd ”Kritcirkeln” med Cecilia Djurberg och Loretto Villalobos. Så länge samhället bekymrar sig om litteraturen som kunskapskälla, borde teatern behålla motsvarande intresse som socialt övningsfält. Dags alltså att satsa på skolan och de unga.
Jag är beredd att citera Freud hur många gånger som helst: ”Skulle vi inte söka de första spåren av diktarliknande aktivitet redan hos barnet? Varje lekande barn beter sig som en diktare i det att det skapar sin egen värld eller, rättare sagt, flyttar om tingen i sin värld i en ny ordning som det tycker bättre om. Det skulle då vara orätt att hävda att det inte tar den världen på allvar.”
Jag är säker på att Alan Ayckbourn med sina halsbrytande farser skulle intressera hela Muminfamiljen, inklusive Filifjonkan. Vi behöver byta huvud ibland.
Läs fler texter av Leif Zern
