Jag skrev några rader om att kultursidorna sedan en tid tillbaka utsätter läsaren för små känsloutbrott och antydde att det kunde handla om ”klicknoja” (DN 5/5). Det var tydligen ingen originell iakttagelse, för hur skulle Åsa Beckman annars kunna skriva att hon ”skrattar högt” varje gång hon hör ordet ”klick” nämnas i liknande sammanhang? Enligt Beckman ”ett så okunnigt och dumt påstående som alltid formuleras av personer påfallande långt från en kultursidas vardag” (DN 11/5).
Visst. Om det inte vore lika dumt att tro att klick nödvändigtvis handlar om kritiker och kulturjournalister som suktar efter uppmärksamhet. Det har aldrig fallit mig in. Klickekonomin är ett system. Plötsligt vrids blicken åt ett annat håll. Nyss handlade det till exempel om att Expressen började varva klassiska bokanmälningar med krogrecensioner. Tänk tanken att Olof Lagercrantz hade kopplat av med en krogrecension mellan Lars Ahlin och Gunnar Ekelöf.
Klick hör till de osynliga makter som likt algoritmerna smyger sig in i vardagen, alla uppriktiga och hårt arbetande kritiker till trots
I dag den naturligaste sak i världen. Jag minns även den kriskänsla – jo, det är rätt ord – som infann sig när Dagens Nyheter slog samman sin teaterredaktion med kulturredaktionen. Många fruktade att kulturdelen med sin prestige skulle sluka intresset för teater, film, musik och andra nöjen. Jag var försiktigt positiv eftersom jag ogillade den gamla uppdelningen i högt och lågt. Vet inte om jag hade rätt.
Åsa Beckman slår in vidöppna dörrar. Klick hör till de osynliga makter som likt algoritmerna smyger sig in i vardagen, alla uppriktiga och hårt arbetande kritiker till trots. Vi behöver bara lugnt luta oss tillbaka och invänta den papperslösa tidningen. Som Alexandra Borg sammanfattar i sitt bidrag till debatten, kristallklart: ”Det omsorgsfulla, seriösa samtalet om litteratur håller på att tyna bort, institutionellt som materiellt. Det är inte nödvändigtvis en kris i dramatisk bemärkelse, men ett skifte där vi borde fråga oss vad det är vi förlorar” (DN 9/5).
Ingenting att skratta högt åt, vare sig i närheten av eller på långt avstånd från en kultursidas vardag.
Läs fler texter av Leif Zern