Anders Q Björkman ställer en bra, för att inte säga nödvändig fråga på Svenska Dagbladets kultursida: ”På Stockholms teatrar spelas just nu en mängd pjäser som bygger på skönlitteratur. Vad händer med scenkonsten när den mest ägnar sig åt att återvinna romaner?”
Dags att erinra sig en ”läxa” som den franske regissören Antoine Vitez aktualiserade någon gång på 80-talet. Den skönlitterära prosan har mer med filmen att göra än med teatern, som står lyriken närmare. Vad han menade var att berättandet, det episka, förenar filmen och romanen, medan skådespelarens konst får liv av att skapas i ögonblicket. Som i metaforer och i lyrikens blixtsnabba överklivningar. Plötsligt står skådespelaren där och säger sin replik.
Det händer med jämna mellanrum – att teatern letar efter sin egenart någon annanstans. Så var det med den så kallade ”berättarteatern”. Alltid en återvändsgränd.
Läs fler texter av Leif Zern och mer om scen i DN Kultur
