Två premiärer på repertoaren i höst väcker omedelbart intresse, ”Kung Lear” på Dramaten och ”Titus Andronicus” på Östgötateatern, den senare sällan spelad, ökänd för sina splattereffekter. ”Lear” som inte kräver några rekommendationer. Om jag fick uppdraget att rangordna mina teaterupplevelser – från ”Lille Petters resa till månen” till Ingmar Bergmans ”Spöksonaten” – skulle Shakespeare hamna på första, andra och tredje plats.
1. Giorgio Strehlers ”Kung Lear”, Piccolo Teatro, Milano, 1974.
2. Peter Brooks ”En midsommarnattdröm”, Royal Shakespeare Company, Stratford, 1970.
3. Christoph Marthalers ”Trettondagsafton”, Schauspielhaus, Zürich, 1999.
Vissa dagar byter de plats och talar med varandra. Även längre ner på listan skulle Shakespeare få fina placeringar, med inhemska och minnesvärda exempel som Peter Oskarsons karnevaliska ”Midsommarnattsdröm” på Skånska Teatern 1979, Göran O Erikssons osentimentala ”Romeo och Julia” i egen översättning på Klarascenen 1982 och Staffan Valdemar Holms tonårstruliga ”Hamlet” på Hipp i Malmö 1992.
Om Harold Bloom har rätt i sin tes att Shakespeare uppfann människan – och det har han naturligtvis – kan det förklaras med att Shakespeare är världsdramatikens Houdini. Han leker med oss. Han har till och med lurat i några amatörforskare att det var någon annan som skrev hans pjäser.
Ingmar Bergman är ett lärorikt exempel. Han hade uppenbara problem med Shakespeare och envisades med att spela honom. På Dramaten gjorde han ”Trettondagsafton”, ”Hamlet”, ”Kung Lear” och ”Vintersagan”. Man förstår att ”Lear” lockade med sitt familjekaos. Ändå kunde han inte låta bli att tygla detta kaos och skapa ordning; som när han korsbefruktade sagodramat ”Vintersagan” med ”Fanny och Alexander”.
Med Shakespeare på åskådarplats.
En av teaterns hemligheter har med minnet att göra. Jag behöver bara blunda för att återvända till Strehlers ”Kung Lear” den där kvällen på Piccolo för 50 år sedan. Här var en av poängerna att Narren och Cordelia – Lears dotter – spelades av samma kvinnliga skådespelare. Läser man pjäsen noga ser man att Strehler har läst innantill – när Cordelia försvinner efter att ha förvisats ur landet av sin pappa, gör Narren entré, viskar i kungens öra och plågar honom med sina förebråelser: ”In med dig farbror, och bed dina döttrar om välsignelse! Det här är en natt som varken förbarmar sig över kloka eller narrar” (övers. Carl August Hagberg).
Det är Cordelias röst Lear hör, men då är det redan för sent att säga att han älskar henne. Jag hör den också. Ett halvt sekel senare.
Läs fler texter av Leif Zern.
