Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Det var Peter Brook som i samband med ett gästspel på Dramaten hösten 2006 gjorde alla glada genom att förklara att de bästa skådespelarna fanns i England och i Sverige. Om detta inte var en artighet – vilket jag betvivlar – verkar det paradoxalt att Brook redan 1971 flyttade till Paris och bildade det internationella sällskap som skulle bli en vallfartsort för hela teatervärlden.

Bouffes du Nord. Det var här Erland Josephson spelade Tjechov, långa stunder sittande på golvet, på semester från Dramaten och Ingmar Bergmans typgalleri.


Vårt behov av engelsk humor måste vara medfött. Någon har förklarat det med att vi är rädda för att göra bort oss och njuter av att se andra göra det

Brook hade inte fel. Det pågår sedan länge en romans mellan våra scentraditioner, inte minst på komikens område. Vårt behov av engelsk humor måste vara medfött. Någon har förklarat det med att vi är rädda för att göra bort oss och njuter av att se andra göra det. John Cleese.

Jag tror att vi förstår vad Peter Brook menade med ”de bästa skådespelarna”. Vi får aldrig nog av Maggie Smith i säsong efter säsong av ”Downton Abbey”. Säg den tyska skådespelare som kan tävla med henne. Franska går bättre, även om all skådespelarkonst till viss del handlar om nationella särdrag. Det var därför Oscar Wilde kunde säga att Italien har närmare 50 miljoner skådespelare och att de sämsta står på scenen. Han hade rätt.

Jag misstänker att modernisten och underbarnet Peter Brook trots allt kände sig instängd i det engelska hantverkskunnandet. Problemet med en Helen Mirren eller en Colin Firth är att man vet vad man får. Porträttkonst. 1970 – ett år före uppbrottet – gjorde Brook den ”Midsommarnattsdröm” som satte den trygga Shakespearetraditionen i gungning, bokstavligen med skådespelarna i trapetser och kärlekstemat lika matinévänligt som vid urpremiären 1595 eller 1596.

I Paris hade Peter Brook fördelen att inte vara hemma. Titlarna på två av hans fortfarande livsnödvändiga böcker talar sitt tydliga språk – ”Den tomma spelplatsen” och ”Den öppna dörren”. Här avbildas ingenting, här skapas någonting vi inte visste fanns. Ordet ”mysterium” dyker upp, fast inte i religiös mening, snarare som ett sätt att ”bygga en bro mellan oss själva som vi är till vardags” och den osynliga värld som ”vårt medvetande och våra sinnen sällan har tillgång till”.

Inte alldeles glasklart, tack och lov.

Läs mer:

Leif Zern: Kanske är typecasting svaret på vår tids människa

Share.
Exit mobile version