Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag läser Johannes Hagmans kärleksfulla beskrivning av Drottningholmsteaterns scenmaskineri (DN 30/7) och återvänder i tankarna till ett möte med Giorgio Strehler, den italienske regissören som för sjuttio år sedan gästspelade med Piccolo Teatros uppsättning av Carlo Goldonis ”Två herrars tjänare” just på Drottningholmsteatern.
Nu – på 70-talet – repeterade Strehler ganska oväntat Strindbergs kammarspel ”Oväder” i Milano. Jag satt med under en lång dags repetitioner. Efteråt – sent på kvällen – talade Strehler om Drottningholmsteatern som sin favoritscen. Hans poäng var att den höll liv i teatern som ett hantverk, i kontrast till ”de tyska teknikscenerna”. Den hade allt som behövdes. Jag minns glädjen i hans blick: ”Jag vill göra en film om Drottningsholmsteatern!”
Att Giorgio Strehlers ”Oväder” inte blev inbjuden att gästspela i Sverige hör till de stora skamfläckarna i vår moderna teaterhistoria. Snacka om drömspel – den här var drömmen själv, scenen som ett förvandlingarnas Utopia.
