Årets huvudtema på bokmässan i Göteborg var Sápmi. Nästa höst står dramatik på programmet. Det är både överraskande och välkommet. Förra årets Nobelpris i litteratur till Jon Fosse har satt tydliga spår i intresset för hans pjäser, uppger hans norska förläggare – en dryg fördubbling av antalet kontrakt som tecknats med teaterscener världen över, plus nyöversättningar och festivaler.
Med ett undantag. Sverige.
Vi lider av ett Fosse-komplex, det är sant. Han spelades tidigt på Teater Giljotin och i Gunnel Lindbloms känsliga regi på Dramaten, bland annat mästerverket ”Flicka i gul regnkappa”. Sofia Jupither svarade för en minnesvärd version av ”Besök” på Helsingborgs stadsteater. Stefan Larsson var tidigt ute med ”Namnet” på Stockholms stadsteater. Resten stannade ofta vid pliktskyldiga redovisningar. Tolkningar som ”normaliserade” Fosses drömska och dröjande dramaturgi. Man fick resa till kontinenten för att kliva över gränsen till främmande land.
Eller till Asien. På Nybroplan är han inte längre populär, utom med sina bearbetningar av klassiska pjäser (Euripides ”Ifigenia i Aulis”, 2019) och andra författares romaner (Ágota Kristófs ”Den stora skrivboken”, 2023).
Romanförfattaren har så vitt jag förstår inte samma svårigheter att hitta sin publik. Septologin med titlar som ”Jag är en annan” och ”Ett nytt namn” står redan på klassikertröskeln. En i dagarna aktuell nyutgåva av diktsamlingen ”Långsam musik” i Marie Lundquists tolkning är garanterat välkommen. Kanske beror det på att mystiken är läsvänlig medan teatern kräver mer kraftfulla åtgärder.
Jag vet inte när de först dök upp – mobilskärmarna som tänds och släcks som små bloss i salongens mörker. Inte konstigt att regissörerna känner sig tvingade att höja rösten och tävla med verkligheten i vår uppmärksamhetshysteriska tid, den som Erik Helmerson så målande beskriver i sin DN-ledare om ”monologmonstren” (12/10): ”En särskild själens exhibitionism blommar med diverse psykobabbel – nu ska jag berätta precis allt om mina sorger, trauman och diagnoser – och belönas med klick, bokkontrakt och Sommarprogram.”
Jon Fosse sänker rösten. Han är känd för sina namnlösa rollfigurer och sina ibland självutplånande dialoger. Jag vägrar att uppfatta dem som ”odramatiska”. Vad han utmanar är vårt krav på att få veta. Glöm det där med identitet och diagnoser. I en av sina sena och vackraste pjäser, ”Inne i svarta skogen”, lär han oss att se in i mörkret:
Och vi klarar det
För något annat
ja det är omöjligt
Läs fler texter av Leif Zern
