Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Varför skrivs det inga biografier om Gunn Wållgren? De flesta stora konstnärer och författare kan räkna med att förr eller senare bli föremål för levnadsteckningar. Med ett undantag: skådespelare. Bruno Liljefors men inte Max von Sydow.
En återkommande förklaring är skådespelarkonstens flyktighet, en annan bristen på källor. Men detta gäller knappast flitiga filmskådespelare som von Sydow och Wållgren. Den ene förevigad som riddaren Antonius Block, den andre som farmor Ekdahl i ”Fanny och Alexander”.
Stjärnor är något annat, från Sarah Bernhardt till Marlon Brando. För vår del Greta Garbo och Ingrid Bergman.
Teaterrecensioner är sällan till hjälp. Som Göran O Eriksson konstaterar i ett minnesvärt nummer av Bonniers Litterära Magasin (1963/9) ”kan teaterkritikern välja mellan att leva sig in i rollen som åskådare, textförfattare, regissör eller skådespelare. Vanligen väljer han en blandning av de två första”.
Antag att det är exakt denna kunskapsbrist som gömmer en hemlighet? Skådespelarkonstens heliga graal
Mycket har inte hänt på 62 år. Skådespelarna får fortfarande hålla till godo med mer eller mindre innehållslösa värdeord (”gripande”, ”skicklig”), liksom de presumtiva biografiförfattarna. Antag att det är exakt denna kunskapsbrist som gömmer en hemlighet? Skådespelarkonstens heliga graal.
En av de intressantaste och märkligaste kommentarerna till Shakespeare hittar man hos filosofen Ludwig Wittgenstein, några korta rader i en av de postuma dagböckerna: ”Anledningen till att jag inte förstår Shakespeare är att jag letar efter symmetri i all denna asymmetri.”
Flera filosofer har i sin tur letat efter förklaringar till denna gåtfulla kritik av Shakespeares dramatik. Vill Wittgenstein kanske inte lyssna till Lears berömda utbrott när han blir rasande på dottern Cordelia i första akten: ”Nothing will come of nothing!” Rena nihilismen. Fy!
Man tycker att den moderna språkfilosofins fader borde uppskatta och känna igen sig i Shakespeares ordlekar. Inte desto mindre lyckas han, sig själv ovetande, hitta lösningen på den gåta han brottas med, låt vara genom att ställa den på huvudet. Shakespeares geni består naturligtvis i ”all denna asymmetri”.
Shakespeare var för övrigt själv skådespelare. Den moderna skådespelarkonsten är hans uppfinning
Wittgenstein siktade fel – och träffade rätt. Hans misstag var inte av det filosofiska slaget; han blundade för att Shakespeare skrev för scenen och för sina skådespelare, inte för en läsande publik. Shakespeare var för övrigt själv skådespelare. Den moderna skådespelarkonsten är hans uppfinning.
Det heter ibland om en skådespelare att hon eller han är ”ett med rollen”. Högsta beröm. Men det är bara en kliché. Gunn Wållgren var aldrig ett med rollen som Jeanne d’Arc i Jean Anouilhs ”Lärkan” på Nya Teatern i Stockholm 1953 – hon fyllde den med liv, sitt eget. De var två om saken. Jag var fjorton och kan fortfarande återkalla upplevelsen av hur närvarande och på samma gång oåtkomlig hon var. En av mina första och största teaterupplevelser. Jag letar efter henne i minnet.
Kalla det gärna asymmetri.
Tack, Ludwig.
Läs mer: Leif Zern: Det här är mina tre största teaterupplevelser
