Filmen ”Quiet life” är typisk för den samtida filmvärlden där pengarna kommer från alla håll. Den är en samproduktion mellan ett antal länder och regisserad av Alexander Avranas, en företrädare för den så kallade ”Greek weird wave”, men utspelar sig i Sverige 2018. Ett stiliserat, lite Roy Andersson-inspirerat flyktingdrama som kretsar kring den laddade frågan om barn med uppgivenhetssyndrom.
I centrum står ett ryskt akademikerpar med två döttrar som uppger att de hotats och misshandlats av polis i hemlandet. Det blir ändå avslag på deras asylansökan. Ett av barnen hamnar i ett komaliknande tillstånd och får en märklig behandling. Lena Endre har en liten men avgörande roll som tjänsteman på Migrationsverket i filmen som är en av få filmer med svenskkoppling som tävlar på festivalen.
Varför ville du göra den här filmen?
– Det var ett väldigt bra manus. En otroligt fin historia. Modig. Den tar upp en debatt som har varit väldigt laddad och som jag inte tänkt på på länge. Det är verkligen intressant att just en grek har fångat upp fenomenet med traumatiserade barn som bara stänger av, och ställer det i relation till en ökande flyktingvåg i världen. Jag tyckte att det var fint att det var fokus på en familj, ett mänskligt öde. Och jag kunde verkligen relatera till den fasa som paret känner när deras dotter blir sjuk. Det är det värsta som kan hända föräldrar.
– Jag har flyktingar i min egen släkt också, farmor och pappa kom med en liten båt från Estland kring andra världskriget, berättar Lena Endre som är svalt vitklädd och uppsluppen över att återvända till Venedig, en stad som hon älskar
Hade du några tveksamheter kring din roll i ”Quiet life” och det som hon representerar? Gjorde du någon research?
– Nej, varken det ena eller det andra. Jag diskuterade bara med regissören. Jag tyckte på något sätt att jag var på den goda sidan, att min rollfigur var ute efter sanningen och att den skulle leda till något positivt för familjen trots allt – även om filmen lämnar slutet öppet. Men det var en väldigt hård scen att göra när jag ska bedöma en av flickornas berättelse om övergrepp och ser igenom den. Den var jättetuff att spela in och flickan som spelade mot mig var bara 11 år och helt knäckt efteråt. Jag och hennes mamma fick stå och trösta henne länge, säger Lena Endre om filmen som får svensk biopremiär i början av nästa år.
Ser du filmen som ett inlägg i flyktingdebatten?
– Den får en att tänka på om man själv skulle behöva fly, så på så sätt är den väldigt politisk. Man får föreställa sig fasan över att behöva lämna allt man har. Det kanske inte kommer så många flyktingar till Sverige just nu, men i ett större perspektiv är vi bara i början av stora folkvandringar. Det kommer förmodligen att gå enorma flyktingströmmar över världen, inte minst på grund av klimatet. Många delar av jorden kommer att bli svåra att bo i, bara en sådan sak, säger Lena Endre och nämner festivalens andra stora flyktingdrama, dansken Thomas Vinterbergs serie ”En familj som vår” (kommer i höst) där danskar tvingas lämna landet på grund av översvämningar.
Du har nyligen pensionerat dig från Dramaten, gäller det film- och tv-världen också?
– Absolut inte. Jobbet är min hobby. Jag var formellt tvungen att säga upp mig, jag har ändå fyllt 69, men i praktiken är jag tillbaka i huset i höst igen. Jag spelar också in Joachim Triers kommande ”Sentimental value” där jag gör en gammal kollega till Stellan Skarsgårds rollfigur. Han är regissör och jag ska göra en roll i filmen-i-filmen, säger Lena Endre nöjt och berättar att hon redan nästa vecka åker på filmfestival igen. Denna gång till Toronto med Tomas Alfredsons serie ”Trolösa”, baserad på Ingmar Bergmans manus som blev film år 2000 och där Endre gjorde huvudrollen.
– Alfredson har en jättespännande take på den här historien som utspelar sig i flera tidsplan där jag och Jesper Christensen spelar paret som gamla, och Gustav Lindh och Frida Gustavsson gör oss som unga. Det är också roligt – i den här versionen behöver min rollfigur Marianne inte dö, utan hon lever och är bara jävligt misslyckad och bitter på teatern. En riktig baglady. Allt är bara skit faktiskt. Fast den slutar ändå i något slags dur. Alltså, jag har fått ihop det på ett jäkla häftigt sätt!
Lena Endre väljer fem festivalminnen
1. ”När jag var på filmfestivalen i Telluride med Liv Ullmanns ’Trolösa’, så blev jag bjuden på en ridtur med en ranch-kille. Det ligger ju i Klippiga bergen, och högst upp så undrade han om jag gillade poesi, och så började han läsa sina egna dikter. På vägen ner frågade han mig vad jag tyckte om Lars von Trier och det visade sig att han sett en massa arthouse-filmer på festivalen. Mina fördomar om amerikanska landsbygden kom på skam.”
2. ”För drygt 20 år sedan var jag inbjuden till filmfestivalen I Sotji. Det var inte så infekterat att besöka Ryssland då, och jag minns att vi åkte till Stalins datja och drack rödvin. Hotellet med massa våningar var riktigt risigt och kändes inte säkert alls. En tid efter att vi hade kommit hem så rasade det ihop. Det kändes rätt chockartat, minns jag.”
3. ”Jag har fina minnen från när jag var här i Venedig en gång med den norska regissören Unni Straume och filmen ’Musik för bröllop och begravningar’. I filmen flyttar musikern Goran Bregovic in med hela sitt band i min rollfigurs källare. Här fick vi bo grannar på hotellet, det var väldigt roligt att hänga med honom.”
4. ”Det var rätt speciellt när vi vann Bästa europeiska film för Richard Hoberts ’Alla älskar Alice’ på Hollywood Film Festival. Alla trodde att en fruktansvärt bra fransk film skulle vinna, så när de ropade upp vår film så bara reste sig den franska delegationen och gick. Fransmän är ju så lättstötta, ha ha.”
5. ”På samma festival stötte jag ihop med Tom Hanks bakom ett svart skynke i en kuliss bakom scenen – det är alltid så oglamouröst på baksidan av festivaler. Och då blev jag så starstruck att jag bara ropade: ’Oh my God, it’s you!’ Och han bara, torrt: ’Yes it’s me…’ Men han verkade också vara jättetrevlig.”
Läs mer om film i DN och fler texter från Venedigs filmfestival.
