Lyrik
Lennart Sjögren
”Regnbågen”
Albert Bonniers förlag, 62 sidor
Ju äldre jag blir, desto argare blir jag på evolutionen. Den utövar verkligen ett storskaligt slöseri med mänsklig erfarenhet. Att berätta för yngre personer vad man har lärt sig är att kasta pärlor för svin, för de fattar ingenting som de inte själva har erfarit. Precis som jag själv långt upp i åren var oemottaglig för äldre människors insikter.
Att mognaden som kommer ur individuella detaljhändelser tycks vara rätt värdelös för mänsklighetens utveckling i stort, det kanske vore ett argument för att istället börja tro på livet efter detta. Det är på sätt och vis rimligt att personlig klokhet kan tänkas rinna in i ett förnyat liv. Men samtidigt känns den logiken alltför lättköpt, som en Disneyfantasi. Naturen är råare än religionerna vill erkänna. Våra liv bygger på våld. Det är äta eller ätas. Vi är köttmaskiner och sedan ska vi dö. Jag har fört generna vidare i relativt unga år, evolutionen skiter i åldrandets mer sublima, filosofiska landvinningar.
Jag tänker på det här när jag läser Lennart Sjögrens nyutkomna diktsamling. Sjögren har med råge passerat de nittio, så här kan vi snacka livserfarenhet, och han har gett ut närmare trettio böcker, varav mycket naturlyrik med djupa kunskaper om just naturens grymhet, där han klarsynt och utan sentimentalitet eller romantisering har prövat olika utvägar. Så även i nya boken, där uthärdandet uttrycks som en tolerans där ”mördaren gick intill den mördade” i ”en glömska bortom glömskan”.
”Regnbågen” är en storslagen episk dikt. Den övergripande storyn är att ett gäng människor rör sig uppåt, för att se både det okända och verkligheten ur ett nytt perspektiv. Själva regnbågen liknar ingången till en mysteriös kyrka, med eller utan gud, den höjer sig som en portal. Anslaget är mäktigt, både sinnligt och visuellt. Man kan känna det fiskblöta, för bågen liknas vid en jättelik fiskstjärt, man kan se fladdret av solljus genom regnets kvardröjande ånga, och höra det som saknar ljud: ”där Intet lyser genom länge sedan försvunna rum/ vi hörde tidens tanke stanna”.
Nu är åldersskillnaden såklart mindre högre upp i åren, men det skiljer ändå decennier mellan mig och Sjögren, så jag skulle kunna vara tondöv inför dikternas visdom. Att jag inte är det beror mest på poetens ovanliga sätt att skapa resonans. Men samtidigt måste jag lära mig att ta emot hans insikter. Att fatta det är också ett led i livserfarenheten: att kunna iklä sig kropp och hjärna även hos den som inte liknar en själv, varken i ålder, genus, etnicitet eller kanske ens i art.
Följaktligen gör Sjögren många överklivningar in i djurens medvetande. Rakt igenom boken pågår hamnskiften:
Vi kände ormens skinn
breda ut sig över vår rygg
forma sig sammetslikt runt vår mage
vi blev helt inneslutna
och våra ögon blev ormens ögon
lederna löstes sakta upp
och vi gled in i ringlandets värld
Att olika varelser tar över varandras kunskap, det kan också kallas evigt liv. Det finns dessutom gott om återupplivade döda i dikterna, både människor och djur: ”En mus/ som fått halskotan knäckt i en fälla/ lade vi särskilt märke till/ när den ensam i en skreva putsade sin nya päls”.
Och förresten, förlåt att jag använde uttrycket ”pärlor för svin”! Är det några som kan göra pärlor av skit, så är det de djupt underskattade och av oss människor svårt torterade svinen. I sitt försvar av de svaga gör Sjögren bland annat ett rörande och smärtsamt återupprättande av djuret, där det ”drog tillbaka mungiporna/ och vände trynet mot oss i det milda leende/ som endast svinet mäktar”. Trots åratal av pina och förnedring har den plågade grisen behållit sin vänliga nyfikenhet och sin förmåga att förlåta: ”av mitt fläsk byggde ni er framtids lycka/ jag lät det ske/ jag var inte där”.
Jag kan inte låta bli att tänka på den ohyggliga reportageboken ”Rapport från ett slakteri” av veterinären Lina Gustafsson, eller Han Kangs roman ”Vegetarianen”, där allt kött huvudpersonen har ätit genom livet bildar en skavande ångestgrav i hennes kropp.
Dessutom har Sjögren själv, för många år sedan, skrivit texten ”Slakthuset” om ett besök på ett slakteri, det var under en mer realistisk fas i författarskapet. Med åren har han kompletterat sin blick för det verkliga med iakttagelser av öververkligheten.
Sjögrens närmast bibliska tonfall och ålderdomliga ordföljd känns aldrig tillgjorda
Stilen skulle hos en mindre skicklig poet ha kunnat balansera nära klichéer och högtidlig kitsch, i strofer som ”För att älska livet starkt/ måste vi älska döden”, men Sjögrens närmast bibliska tonfall och ålderdomliga ordföljd känns aldrig tillgjorda, tvärtom bär dikterna på tung och suggestiv värdighet. Det är omöjligt att inte tänka på Harry Martinsons ”Aniara”, med vi-formen och bävan/ förväntan inför ”universums storm”, även om ”Regnbågen” är mindre deppig.
I en av de tillfälliga glidningarna ur vi:et som talar in i enskilda subjekt hörs regnbågsfisken själv, som resenär genom tidsperioder och världar. Att den stora fisken också är en symbol för Jesus, det får jag som icke kristen bara tugga i mig.
Egentligen vill jag faktiskt bara trycka copy/paste och lägga in hela Sjögrens diktsamling här, istället för min egen recension. För första gången känner jag att det är omöjligt att göra stämningen i en bok rättvisa. Mitt språk räcker inte till. Jag är golvad, eller kanske tvärtom, flygfärdig och beredd att ge mig ut.
Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
