”Jag får inte göra så här”, viskade busschauffören. ”Men jag släpper av dig vid rondellen där framme.”
Jag var på Österlen för sakprosafestivalen Sakli(g)t i början av augusti, och behövde hoppa av för att hinna med anslutningen till nästa småort. ”Det är sig inte likt”, sade han när jag satte mig bredvid honom, och jag anade direkt vad han syftade på: att invandringen har förstört bygden. Jag hörde samma visa två veckor tidigare när en bilmekaniker lagade min punktering trots att det var lördag. ”Man känner inte igen sig i Tomelilla längre.”
Som ”varsomhelstare” på besök i spenaten hade det varit lätt att avfärda deras frustration som rasism. Detta var dock två hyggliga män som hjälpte en främling i nöd. De är inte problemet.
Samtalet har lyckligtvis rört sig bort från när Hillary Clinton avfärdande högerväljare som en ”säck med uslingar”. I dag pågår ett bredare samtal om arbetarklassens bekymmer
Så när teologen Joel Halldorf i Expressen (15/8) skriver att ”det är inget fel på folk som röstar på Trump” hummar jag med. Samtalet har lyckligtvis rört sig bort från när Hillary Clinton avfärdande högerväljare som en ”säck med uslingar” (bag of deplorables). I dag pågår ett bredare samtal om arbetarklassens bekymmer, men det lämnar ännu mycket att önska.
För att fånga upp vindarna har Donald Trump valt JD Vance som parhäst i årets presidentvalskampanj. I den uppmärksammade självbiografin ”Hillbilly elegy” (2016) beskrev Vance sin väg från Kentuckys lantliga arbetarklass till att plugga på Yale och investera i Silicon Valley.
Joel Halldorf skriver att det är ”ironiskt” att samma man i dag vill hjälpa Donald Trump att göra miljardärer ännu rikare, men det är tvärtom logiskt. Boken dröp av förakt för de lantliga latmaskar som enligt Vance hade sig själva att skylla. Det gick de flesta recensenter förbi, men i dag borde vi veta bättre.
Expresidenten berömde då världens rikaste man för att ha sparkat en hel arbetsstyrka som ville starta fackförbund: ”Men de strejkar och du säger: ’Det är okej, ni kan alla försvinna.’”
För i bakgrunden ekade elitens hånfulla garv, som senast bröt fram när Elon Musk intervjuade Donald Trump den 13 augusti på plattformen X. Expresidenten berömde då världens rikaste man för att ha sparkat en hel arbetsstyrka som ville starta fackförbund: ”Men de strejkar och du säger: ’Det är okej, ni kan alla försvinna.’” Mansbebisarna flabbade i kör.
Emot sig har han nu mysiga pappademokraten Tim Walz, en svenskättling från Minnesota och Kamala Harris vicepresidentkandidat, som även han gick i byskola med sina kusiner. Joel Halldorf skriver därför att han ”påminner om Vance 2016”, och framställer honom som den rotade mittenpolitiker han själv trängtar efter i texten, men analysen fastnar tyvärr vid ytan. Walz är i själva verket Vance raka motsats.
Medan J.D. Vance drev företag i Kentucky med ”mardrömslika arbetsvillkor” införde guvernören Tim Walz en minimilön för gigarbetare på Uber och Lyft. Visst är fotot där Walz kramar en griskulting oemotståndlig, men det är inte därför han älskas av landets största fackfederation AFL-CIO. Utan för att han är en vänsterpolitiker som konsekvent jobbar för deras sak.
De vet nämligen att rimliga löner ger lyckligare familjer, som har råd att hålla centrumbutikerna och pubarna vid liv, och en gemensam framtidstro som gör att man inte behöver skylla på andra utsatta.
Allt det där gemytliga som Joel Halldorf och andra ”postliberaler” säger sig värna.
De vet att rimliga löner ger lyckligare familjer, som har råd att hålla centrumbutikerna och pubarna vid liv, och en gemensam framtidstro som gör att man inte behöver skylla på andra utsatta.
Jag kan höra gäspningarna ända hit, för postliberalerna vet inget tråkigare än sakpolitik. Deras älskling Christopher Lasch, en amerikansk historiker som skyller folkets missnöje på en självgod medelklasselit, berättade aldrig vad han vill ha i stället. Även Joel Halldorf är dunkel kring svaren på vårt ”missnöje med det senmoderna tillståndet”.
Men visst, låt oss vädra in lite ande. Medan Trump och Musk garvade åt massavsked, talade Walz inför ett rum av arbetare: ”Det var sjuksköterskorna, det var lärarna, och det var […] offentliganställda som byggde landet. Det är inte bara ord, det är ett faktum: När facken är starka så är USA starkt.”
Klippet ger så starka rysningar att jag plötsligt förstår vad en andlig gemenskap egentligen består av. När politikerna hittar ett program som får Österlen och andra utflyttningsbygder att blomstra igen, så kommer också samhörigheten att återvända. Vad som behövs är inte främst biblar utan SOU-rapporter. Allt, till och med templen, byggs nedifrån och upp.
