Sommarens lynchmobbar i norra England väckte nytt liv i frågan om varför folk är så arga, trots liberalers försäkran om att vi aldrig varit rikare. Ett svar kallas ”postliberalism”, en rörelse som jag presenterat i tre artiklar här i Dagens Nyheter, med tänkare som John Gray (15/1) och Christopher Lasch (7/3).
Deras fokus ligger inte på nyliberalismen – att staten styrs som en marknad – i stället riktas en andlig kritik mot dess effekter. Det är inte arbetslösheten som gör oss ensamma, utan det liberala samhällets ”individualism”, ett problem de spårar ända till franska revolutionen.
Som socialist och upplysningsfantast ser även jag hur missnöjet tar sig existentiella uttryck. Men som jag skriver i ett svar på Joel Halldorf (18/8) kan den vaga vurmen för svunna glesbygdsgemenskaper få allt att framstå som systemkritik – låt säga en röd truckerkeps.
Mycket riktigt skriver Joel Halldorf, i en förvisso rolig replik, att han har rätt för att han bor i glesbygden (DN, 16/8). Här hörs ekon från hans påstående i Expressen (15/8) att Kamala Harris vänsterlutande vicekandidat Tim Walz påminner om Trumps högerdito J.D. Vance år 2016. Detta med hänvisning till uppväxtskildringen ”Hillbilly elegy”, trots att han där vräkte förakt mot den lantliga arbetarklass han lämnat för att plugga på Yale och bli investerare i Silicon Valley.
Jag uppskattar Halldorfs försvar för en gemenskapstanke i vår tids roffar-Sverige, och Jesus är högst välkommen in i matchen också. Men då populisthögern ständigt vevar mot ”eliten” måste vi vara mer exakta än så.
Jag förstår däremot varför även Payam Moula ryckte in med replik (Expressen, 21/8). Som chefredaktör på den socialdemokratiska partiledningens lydorgan Tiden, har postliberalismen landat som en stekt sillamacka på skrivbordet. Plötsligt kunde ett parti som sedan 90-talet bedriver ekonomisk högerpolitik framställas som radikalt, bara det går åt samma håll även i sociala frågor.
Magdalena Anderssons springsossar på Tiden har försvarat överskottsmålen från oansvarig ”populism” från vänster, manat till minskad invandring när hon blåste i pipan, och rentav ifrågasatt de mänskliga rättigheterna när asylrätten var på tal – för att med den andra handen kulturkriga om medelklassens sviktande moral i frågor om ”otrohet” och att ”dricka rosé”.
Allt för att slippa prata om partiets högergir, och därmed behålla kölappen till Regeringskansliet – där det gissningsvis står tre ord: ”Gör något stort.”
Men Tim Walz är inte postliberal, utan i många frågor högst ”woke”. Som guvernör i Minnesota var han aktiv i Gay-straight alliance och han har placerat tamponger i offentliga toaletter, varför högerns postliberaler kallar honom Tampong-Tim. Men samtidigt gnuggar han axel med facken och gigarbetarna, vilket gör honom till en så stark arbetarkandidat. Visst är även jag småkär i bilden när han kramar en gris, men det räcker inte.
Han är snarare ett perfekt uttryck för ekonomihistorikern Lovisa Broströms linje, en löntagarallians mellan arbetare och bildad medelklass med kapitalet som motståndare – en egentlig ”elit” det är dags att prata mer om. På den andra sidan står den sverigedemokratiska retoriken om en bortskämd vänsterliberal medelklasselit. Det är bara att välja väg.
