”Det är Europas timme”, förklarade den tyska förbundskanslern Friedrich Merz på EPP-kongressen i Valencia den 30 april. Han fick eldunderstöd av Emmanuel Macron, som i sitt tal till nationen den 5 mars dundrade att ”Europas framtid måste inte avgöras i Washington eller Moskva.”
Italiens högerextrema premiärminister Giorgia Meloni instämmer, men då måste kontinenten än en gång bli medveten om ”vad den europeiska civilisationen är, och de stora prestationer den har uppnått genom historien” (Europeiska politiska gemenskapen, 16/5). Även vänsterpartisten Jonas Sjöstedt gick till EU-val på federalistiska förslag inom klimat och arbetsrätt, och har sagt att det är fel läge att avskaffa Europas kärnvapen (SVT, 20/3).
Det är alltså inte bara Victor Malm (Expressen, 9/3) och Alex Schulman (DN 28/2) som drabbats av Europafeber. Från höger till vänster, från liberaler till nationalister, hörs nu ropen om ett nytt uppvaknande. Men vad innebär det att ropa på Europa – och vilket arv är det man åberopar?
Skribenten Elina Pahnke har ett tydligt svar i Aftonbladet (17/5): alla tankar om ökad gemenskap är oundvikligen en del av den ”europeiska dödspolitiken” – kolonialism, imperialism, exploatering och migrantdöd – eftersom tanken om ett civiliserat vi förutsätter en barbarisk andre.
Många av de nya Europavännerna är i grunden för ointresserade av kontinentens idéhistoria för att hylla den med annat än fraser. Därför är det dags att fylla samtalet om Europa med innehåll
Pahnke får mothugg av Hynek Pallas i Expressen (19/5), som anar spåren av kålsuparteorier från 1900-talet, där väst är roten till allt ont, medan alternativ som Bricsländerna och det ”globala syd” står för ett uppfriskande motstånd, trots att de anförs av Ryssland och Kina. Men Pallas försvar för Europatanken ekar tyvärr av en lika dammig liberalism från kalla krigets dagar, där det i stället är USA som representerar demokratin och därmed allt ljust i världen. Ett påstående som inte ens höll under Sovjetunionens storhetstid, men som framför allt är irrelevant i dag.
Därför har Philip Franzén en poäng i DN (4/3), när han med filosofen Peter Sloterdijks ord beskriver Europa som en ”kontinent utan egenskaper”. Många av de nya Europavännerna är i grunden för ointresserade av kontinentens idéhistoria för att hylla den med annat än fraser. Därför är det dags att fylla samtalet om Europa med innehåll, och då behöver vi återvända till upplysningen.
Europas kritiker, både på hemmaplan och utifrån, framställer gärna upplysningen som en mallig ursäkt för att kolonisera mer barbariska folk, och visst har den använts så. Det har den å andra sidan gemensamt med alla ideologier och religioner som världen har sett, och framför allt bygger dogmatiska läsningar av upplysningen på ett våld mot idéerna själva.
Som alla idéer är upplysningen farlig om den förvandlas till dogm, men som ett öppet och universellt löfte är den revolutionär
Visst kretsar upplysningen kring den kaxiga uppmaningen till modet att tänka själv – sapere aude! – men den är samtidigt ingenting utan sitt radikala självtvivel. Som alla idéer är upplysningen farlig om den förvandlas till dogm, men som ett öppet och universellt löfte är den revolutionär. Som när upplysningsförfattare som René Voltaire och Ephraim Lessing placerade sin humanism i främlingars munnar, eller när frihetskämparna i Haiti 1804 sjöng Marseljäsen inför de franska trupperna.
De mänskliga rättigheterna bärs upp av dem som fortfarande är uteslutna, som den franska filosofen Jacques Rancière formulerade det. Det visar sig inte minst när Palestinarörelsen hänvisar till folkrätten – men även postkoloniala skribenter lutar sig mot upplysningens arv av öppenhet och självtvivel när de förkunnar sin radikala kosmopolitism.
Den som understrukit detta europeiska arv mest ihärdigt de senaste decennierna är den slovenska tänkaren Slavoj Zizek. Han har rent av knutit upplysningens progressiva arv till Kristi korsfästelse, där till och med Gud i sin fysiska form tvivlar på sin egen existens – i Psaltarens ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” Kristendomen är en religion som till sitt väsen tvivlar på sig själv – vilket gör vår tids högerkristna till ett pack månglare.
Vänstern har ofta påpekat hyckleriet i den ”liberala ordningen”, det sköra globala systemet för människorätt, asylrätt, och humanare krigföring. Men när den nu undermineras av despoter som Trump, Netanyahu och Putin, finns det ingen anledning att jubla från vänster.
I en sådan värld, menar Slavoj Zizek, kan Europa spela en positiv roll. Men då måste den samla sig igen
Allt detta sker med argument riktade mot upplysningens jämlikhetsideal och förnuftstro. I en sådan värld, menar Slavoj Zizek, kan Europa spela en positiv roll. Men då måste den samla sig igen, börja investera i invånarnas välfärd, och bete sig humant mot sina nästa. Den måste helt enkelt bli mer vänster.
”Det enda sättet att effektivt bekämpa ’eurocentrism’ är inifrån”, förklarade han i en essä redan 2015, ”genom att mobilisera Europas radikala, emancipatoriska tradition. Kort sagt bör vår solidaritet med icke-européer vara en solidaritet i kamp – inte en ’dialog mellan kulturer’, utan ett förenande av kamper inom varje kultur.”
När socialdemokraten Mette Frederiksen och högerextremisten Giorgia Meloni i ett öppet brev förenas kring att underlätta utvisningar med hänvisning till en ”stark tro på våra europeiska värderingar”, är det uppenbart att kontinentens själ står på spel. Lyckligtvis finns gott om argument i dess historia att använda emot dem.
Läs mer:
Philip Franzén: Europa är en halvkontinent utan egenskaper
Slavoj Zizek: ”Trump är djävulen – men vi har skapat honom”
