Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Om det nu finns ett liv efter detta, vilken åldersupplaga av mig själv är jag då? Det vore ju inte optimalt att leva i evighet som en 90-åring med droppställning och analläckage. ”Eternity” ger lugnande besked: I den ålder du hade när du var som mest lycklig.
För Larry (Miles Teller) var det när han träffade Joan (Elizabeth Olsen).
Paret har varit gifta i en hel livstid när Larry sätter en pretzel i halsen och segnar ner död. Strax därefter sitter han på ett tåg som anländer till den gigantiska terminalen dit alla avlidna kommer för att invänta vidare transport till sin slutliga destination. En vecka har man på sig att välja sitt eget färdmål, och det finns ett otal att välja på. Terminalen är proppfull av försäljare som vill locka dig till just deras ”himmel”: Studio 54-världen, Queer-världen, Världen utan män (tyvärr, slutsåld) och så vidare. Lite småkul.
Joan dör ”tursamt” nog innan Larrys tid i limbot är slut och han utgår från att hon vill följa med honom till hans favoritmål, det soliga Beach world. Men så dyker snygg-Luke (Callum Turner) upp – Joans första stora kärlek, som dog i Koreakriget för 67 år sedan och som har väntat på henne sedan dess (man kan tydligen förlänga den där veckan, rejält, om man tar ett jobb på terminalen). Luke anser sig ha första tjing på sin gamla flamma, vilket får träbocken Larry att vakna till liv (så att säga) och Joan blir en trofé för männen att tävla om.
Visst finns här en del underfundigheter, inte minst i den första akten, men det vore å andra sidan en bedrift att inte lyckas knåpa ihop några skämt ur så pass frodiga förutsättningar. Men när premisserna lagts fram och den udda spelplatsen tappat sin initiala charm återstår tyvärr inte mer än ett likstelt och repetitivt tjafsande om vem som bäst förtjänar att kila vidare med Joan vid sin sida.
Sannolikt är det ett återupplivningsförsök av den gamla screwball-genren…
Vilket för övrigt låter som ett rent helvete. Elizabeth Olsen spelar nämligen över på ett rent horribelt vis; flåsar fram sina repliker med ständigt uppspärrade ögon, som om hon provspelade för gamla ”Gäster med gester”. Sannolikt är det ett återupplivningsförsök av den gamla screwball-genren, men Elizabeth Olsen är ingen Katharine Hepburn och regissören David Freyne är uppenbarligen ingen Billy Wilder.
Mest beklämmande är ändå att filmskaparna, trots det digra utbudet av olika världar, i slutändan föser in rollfigurerna i den mest konservativt knastrande varianten.
Det ska dock erkännas att ”Eternity”, för att vara en bred amerikansk komedi, målar en oväntat sekulär bild av evigheten. Men så hade ju en klassiskt kristen version bara gett Joan och Larry två vägar att gå: Upp eller ner. Filmen skulle ha varit över på fem minuter. Vilket i och för sig inte hade varit helt fel.
Se mer: Piggare blickar på livet efter döden: ”Himlen kan vänta” (1987), ”Efter livet” (1998), ”The others” (2001).
Läs också:
Fler film- och tv-recensioner i DN
Elizabeth Olsen: ”Filmen fick mig att tänka på hur alla kärlekar har format mig”




