Justitieminister Gunnar Strömmer (M) poängterade i mitten av juli att det är avgörande att vi varken blir avtrubbade eller ger upp. Som en kommentar till skjutningarna i Bagarmossen där en tonåring dödades och i Åkersberga, endast två timmar senare, där en 35-årig man skadades svårt.
Det är naturligtvis en helt rimlig hållning, eller vädjan, från en justitieminister. Men handen på hjärtat – när nyheterna om nya skjutningar rullar in kan det vara svårt att undvika en skiftning i reaktionen – den spontana upprördheten förvandlas till indignation. Om man inte är direkt berörd som granne, anhörig eller offer.
Stockholm, Göteborg, Västerås, Södertälje och Gävle. Femton skjutningar bara under juli månad. I tisdags kväll påträffades en man skottskadad i Jordbro söder om Stockholm. Tillståndet beskrivs som allvarligt. Och på onsdagsmorgonen meddelades att den man som skjutits i Upplands-Bro nordväst om Stockholm hade avlidit.
Traumat har flera dimensioner. Omedelbar skräck för de direkt drabbade, självfallet. För det svenska samhället i stort? Anpassning till repressiva åtgärder eller en allmän otrygghetskänsla? Kanske både och.
Att komma till rätta med den grova brottsligheten var högsta prioritering när den nytillträdda regeringen presenterade sitt program 2022. Statsminister Ulf Kristersson la dock in en brasklapp för att dämpa förväntningarna: ”Allt detta kommer ta tid. Och låt oss alla förstå allvaret – det kommer bli mycket konfliktfyllt när de kriminella gängens makt hotas. Jag vill understryka risken att det kan bli värre innan det blir bättre.”
Är det vad som händer nu, att det blivit värre?
Inte om man ska tro Rikspolischef Petra Lundh som redovisar positiv statistik: Polisen har förhindrat drygt 60 grova våldsbrott. Intervjun gjordes i juni.
Nu summerar vi den mörka månaden juli.
Men om rättssäkerheten åsidosätts till förmån för brottsbekämpningen finns det en gräns för tålamodet. Allra helst om den grova brottsligheten fortsätter att förstöra människors liv.
Regeringen kan vädja om medborgarnas tålamod. Människor är förmodligen beredda att till en viss gräns stå ut med visitationszoner, ökade övervakning, avlyssning och alla andra upptänkliga, repressiva åtgärder som införts, så länge hoppet lever om att gängen ska knäckas. Skjutandet och sprängandet upphöra.
Men om rättssäkerheten åsidosätts till förmån för brottsbekämpningen finns det en gräns för tålamodet. Allra helst om den grova brottsligheten fortsätter att förstöra människors liv. Och hota tryggheten.
Polisledningen i region Mitt har varnat för konsekvenserna när grovt kriminella avtjänat sina straff och släpps ut. Det räcker inte med hårdare och längre straff så länge inte de övriga delarna av samhället lyckas att stoppa rekryteringen eller återfall i kriminalitet.
En tonårings karriärdröm borde inte vara yrkesmördare. Ett arbete som brukar avfärdas som saft- och bullarpolitik av de hårdföra men vad är alternativet? Fängelserna är redan överfulla.
Ett gott förebyggande arbete skulle förmodligen minska antalet nyheter om grova våldsbrott. Skjutningar i ett bostadsområde ska ju inte vara något man scrollar förbi.
Läs också:
Ledare: Hamas är vinnare, Gaza förlorare – det säger allt
Max Hjelm: Om att gnälla är en konstform vinner kulturdebattörerna varje gång
Lilian Sjölund: Polisen har passerat en gräns – låt folk vara ifred på balkongen
