Att förgäves vänta på ett nattåg i Nordmaling (som i inledningen på DN:s reportage) är förstås ingen munter erfarenhet. Men att LKAB tvingas stänga en hel gruva för att järnvägsnätet inte håller måttet kunde kanske lett till något slags politiskt uppvaknande. Ekonomiskt negativa konsekvenser för industrinationen Sverige brukar ha den effekten på regeringar.
För ganska exakt ett år sedan kallade infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) till krismöte om järnvägstrafiken. Inbjudna var Trafikverket, tågbolag och stora företag beroende av järnvägen för godstransporter. ”Den rådande situationen är inte acceptabel”, hävdade Carlson. När något är oacceptabelt borde ryggmärgsreflexen hos den ansvariga vara att agera. Till exempel hos infrastrukturministern.
Men det kanske är som med alla utredningar om den svenska järnvägen, oavsett regering, som DN illustrativt redogjorde för den 21 juli: De göms undan i någon byrålåda. Eller som de intervjuade i reportaget konstaterar: Allt som har med järnvägstrafiken att göra har styckats upp i olika bolag, det finns ingen som har ett helhetsansvar. Dock är fortfarande såväl Trafikverket som SJ och Green Cargo statliga bolag – sålunda ett regeringsansvar. Eller?
Hon vet att handlingsförlamningen går ut över investeringar. Kan det få nuvarande minister att agera?
I norr har det nästan blivit en konflikt mellan person- och godstrafik. LKAB som råkat ut för urspårningar på grund av obefintligt underhåll av järnvägen vill pausa persontrafiken på sträckan. I 76 dagar stod malmtrafiken still. LKAB förlorade 100 miljoner kronor om dagen i intäkter. Och i juni meddelade företaget att man stänger gruvan Konsuln i Kiruna. Entreprenörskontrakt sägs upp, 60 arbetstillfällen berörs. Bittert att stänga ner en lönsam verksamhet på grund av trängsel på Malmbanan, tyckte områdeschefen. Och varslar om fler neddragningar till hösten. Om inget händer.
Alla tågresenärer har någon gång drabbats av total frustration över de mer eller mindre obegripliga beskeden på perrongernas displayer: fordonsbrist, förarbrist, solkurvor, sönderfrusna tågvagnar, skred på banvallen – ”avgångstiden kan senareläggas eller tidigareläggas” för att till slut bli helt inställt.
För klimatets och miljöns skull bör vi åka mer tåg. Att hålla godstransporterna borta från vägarna är lika angeläget. Viss trafik har inget annat val. Malm och timmer kan inte ta flyget.
Intressant att exministern Catharina Elmsäter-Svärd (M), nu vd för Byggföretagen, efterlyser en borgfred, ett slut på det politiska käbblet. Hon vet att handlingsförlamningen går ut över investeringar. Kan det få nuvarande minister att agera?
Läs mer:
Susanne Nyström: Sluta tycka synd om bilisterna – de verkliga förlorarna är de som åker buss
Elias Rosell: Högern misslyckades – EU:s klimatpolitik räddades
