Lilla Al-Fadji visar att den ironiserade idioten är ständigt aktuell

Nyligen meddelades att ”Ronny & Ragge” ska göra comeback. Inte så överraskande. Figurer – ironiserade idioter, kort sagt – är en gammal humorfavorit som publiken har kunnat skratta ned åt. Ingen har varit dummare, töntigare, fattigare, skitigare eller mer hopplöst arbetslös än svenska humorfigurer: en eller ett par typer som publiken kan känna igen, men inte vill kännas vid i sina verkliga liv. Och figurindustrin – ironiska t-shirtar, kaffemuggar eller annan merchandise – torde ha genererat ansenliga värden.

Nu står Felipe Leiva Wengers lika misslyckade som megalomana Lilla Al-Fadji, som med stora mått fantasi och levnadskonst tror sig vara stjärna i ”Hälliwüüd”, på showscenen. Inte heller det överraskande, den lilla ortenfiguren i en rad medieformat har stora delar av rikets åldersspann skrattat åt i tjugo års tid. I Rivals proppfulla salong sitter således 13-åringar i sällskap av målsman, unga grabbgäng, äldre par och en och annan luggsliten representant för pressen sida vid sida. Och kommer så ha gjort från Umeå till Malmö när turnén är avklarad.

”LAF now cry later” börjar med en sketch på storskärm där det samma dag som showen går upp för Lilla Al-Fadji att han inte har skrivit någon text till föreställningen. Detta visar sig tyvärr vara närmast dokumentärt, för någon särskilt genomarbetad text verkar inte showen luta sig mot, utan mot idén att Lilla Al-Fadji är så älskad att han bara kan gå ut på scenen, snacka skit och få salongen att vibrera. Säg så här: det är han, men inte så rolig att vibrationerna blir märkbara.

Mest lyckad är Lilla Al-Fadjis hälsocoach-session med ”energier” och avslutande swish-uppmaning, en perfekt kommentar till samtidens invasiva guru-geschäft

Själva ståuppen – eller vad man ska kalla den – är minst sagt seg. Och sketcher och filmade på stan-enkäter ska återkomma under den halvannan timme som vi hålls gisslan på Rival. Denna upphackning skapar en onödig fördämning i föreställningens flöde. För han kan ju, ”Filles” förmåga att driva förvisso förlöljigade monologer finns där. Mest lyckad är Lilla Al-Fadjis hälsocoach-session med ”energier” och avslutande swish-uppmaning, en perfekt kommentar till samtidens invasiva guru-geschäft. Men så kommer en meningslös storskärmssketch igen, eller ett lotteri där publik dras upp på scenen för att motta ett värdelöst pris, eller något annat inte så roligt. Och det var det.

Fler humorfigurer lär komma tillbaka. Räkna med att Björn Gustafssons ”Benjamin” eller åtminstone Claes Malmbergs ”Ronny Jönsson” står på en showscen 2025. Gud förbjude.

Läs fler scenrecensioner och fler texter av Niklas Wahllöf.