Diskussionen, som av DN:s litteraturredaktör Malin Ullgren döpts till ”lilla fittan”-debatten, startade då Dagens ETC-skribenten Selma Brodrej noterade att Aase Berg upprepade gånger kallar henne för ”liten fitta” i sin nyutgivna bok ”Vi är framme snart”.
Förra året beskrev Brodrej den tidigare delen i dagbokssviten, ”Jag är aldrig hemma”, som ”obekväm och rörig” och ”inte särskilt kul alls” i sin recension i Dagens Nyheter.
Om Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell, som gav fjolårets bok ett halvdant omdöme i Svenska Dagbladet, skriver Aase Berg i sin nya bok bland annat: ”Jag ska fan döda Svd-idioten.”
– Uppmärksamheten kan öka försäljningen av verket, konstaterar Sara Kärrholm, universitetslektor och forskare i förlags- och bokmarknadskunskap vid Lunds universitet.
– Men förlaget tar också en risk för att få kritik som kan påverka samarbeten med andra författare och förlag. Det handlar också om ifall det är värt att ta en eventuell konflikt med författaren om man vill göra stora ändringar i en bok. Relationen mellan förlag och författare kan vara rätt komplicerad.
”Lilla fittan”-debatten avverkar flera frågor.
Selma Brodrejs ETC-kollega Annie Croona skriver att könsorden låter som om de kommer från en ”misogyn herre”, medan DN:s Malin Ullgren minns forna feministiska generationskrig.
Joel Halldorf skriver, på debattplats i Expressen, att personer med stort kulturellt kapital beter sig som ”simpla mobbare” mot sina recensenter.
Sådana mer allmänna snackisar kan nå betydligt fler än vad samtalet om boken skulle göra, säger Sara Kärrholm.
– Då är det kanske frågan om hur man får uttrycka sig som engagerar, snarare än själva boken, men det ger ju ändå en viss publicitet.
Författaren själv tycker inte att hennes ord i boken kan likställas med det som recensenterna skriver i sina texter.
– Debatten är jättebanal. Man kan inte förhålla sig till autofiktion på samma sätt som till recensioner, säger Aase Berg till TT.
Martina Montelius håller med författaren. ”Om vi inte inser att dagböckerna är fiktion kommer detta att sluta i handgemäng”, skriver hon i Göteborgs-Posten. Love Frisell poängterar i samma tidning att Aase Berg själv lyft fram sina dagböcker som autentiska.
Även Gertrud Stein och Ernest Hemingway ägnade sig åt att dissa varandra i litteraturen. I Sverige har författare som Lars Norén, Ulf Lundell, Alex Schulman och Karl Ove Knausgård fått genomslag med skarpa utlåtanden och privata detaljer om verkliga människor.
– Att ondgöra sig offentligt om folk på ett sådant personligt sätt väcker ofta sensation och upprördhet och det kan man förstå, men det är inget nytt, säger Sara Kärrholm.
Kultursidorna har också recenserat ”Vi är snart framme”, men även där har uppståndelsen kanske gjort större avtryck än själva boken.
”Gulp!”, skriver gästrecensent Jenny Högström i DN om att ge sitt utlåtande efter de senaste påhoppen. A-K Selberg noterar i Expressen att hon själv förekommer på bokens sista sidor, medan Henrik Sahl Johansson i SvD konstaterar att hans frilansarvode innefattar personskydd.
Läs mer:
Malin Ullgren: Var det över gränsen att kalla henne ”lilla fitta”?
