Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag spelar med dubbla kort när jag går på visningen för 40-talstrean.
Den ligger i Kärrtorp och jag spanar efter folkhemmet i prototyp. Fasaderna är kanske lite luggslitna, men de finns där: kvadraterna, grannskapsmodulerna i gult och rött, de rationella formerna jag lärde mig om i skolan.
Jag vill också veta hur det går till när denna förnuftets enhet byter ägare.
Men när budgivningen sätter i gång är det mitt eget förnuft som inte hänger med. Priset studsar upp ystrare än Armand Duplantis, 15 procent på nolltid. Trots att en renovering är på väg, trots att färgen flagar, trots att avgiften höjs.
Kort därefter annonseras en motsvarande trea som jag nosar på i Aspudden. Nu vill jag delta i en stockholmsk budgivning. Men jag tvekar länge.
I bakhuvudet dunkar det finländska systemet, där bud är bindande. Summan du bjuder måste du vara redo att amortera intill sista slanten.
Men min rädsla för att vinna i Sverige är obefogad. Det bud jag till slut lägger blir bara en trigger. Följande dag har sju andra hurtiga budgivare drivit upp priset en dryg miljon högre. Jag följer häpen hur den mörka lyan i bottenvåningen svävar i väg till närmare sju miljoner.
Jag köper ingen lägenhet i Aspudden. I stället idisslar jag min förvåning i veckotal.
En inre bostadsrättslogik framträder. Om ingen väntar sig att någonsin betala hela sitt lån kan buden skjuta i väg som champagnekorkar. Knappast vill en barnfamilj dväljas 10–30 år i hyreskö.
Nattetid går jag ner mig till halsen i jämförelser på Booli och Hemnet, och tycker mig plötsligt se en enorm klyfta öppna sig mellan Sverige och Finland. I Helsingfors hittar jag en hyreslägenhet i första hand på ett dygn. Bostadspriserna ligger följaktligen lägre, och utgår från nivån ägaren vill ha. Ingen hausse enligt stockholmsk modell.
Men följande kväll, när jag vandrar på Södermalm, ser jag hur uteserveringarna stimmar av glada kunder. Det är en vanlig tisdag, men svårt att få plats. Plöjer man inte ner varje lön i amorteringar finns mer över för vin och kotlett på krogen, tänker jag när jag till slut hittar ett bord på en pizzeria.
Någonstans verkar allt vila på övertygelsen om en evig värdeökning för funkistrean i Kärrtorp. Den tanken kan omöjligt vara lika rationellt utstakad som själva lägenheten, viskar den blåvita pessimisten i mig mellan tuggorna.
Men han är väl bara en fegis.
Läs mer:
Lillebrors förra kåseri i DN: Vilken jättebra svenska jag talar!
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
